En dag ur en medeltida tortyrkammare

Posted 21:46 Apr 22, 2010.

För det mesta skriver jag inte om vad som hänt mig under en dag. Eller, det kanske jag gör—men jag försöker att inte. För jag tycket att bloggar som mer eller mindre handlar om vad man åt till frukost är allmänt tråkiga, för att inte nämna patetiska… Idag har däremot varit en sådan bisarr dag… Ett rent och skärt helvete om jag skall vara ärlig—med en och annan ljusglimt.

Dagen börjar med att jag inte bara lyckas försova mig så att jag missar första lektionen—jag kommer en kvart sen till den andra. Så jag kommer in i klassrummet och börjar packa upp mina saker—vi har grupparbeten i biologin för tillfället så det var inte så farligt att jag var sen. Där sitter jag då, när min biologilärarinna Mrs Galley kommer fram och säger att provet jag ska ta för att jag missade det när resten av klassen skulle göra det är i eftermiddag klockan tre.

Jag tittar på klockan—halv elva. Jag har alltså lite mer än fyra timmar på mig att lära mig allt jag kan om celler och alla dess funktioner! Paniken sprider sig i kroppen—hur gick det här till? Jag var övertygad om att det skulle vara nästa vecka! Varenda svordom jag någonsin hört rusar genom huvudet samtidigt som jag förbannar min oförmåga att skriva upp saker—för att inte tala om plugga när jag bör. Hur gick det här till?

När biologin är över rusar jag upp till biblioteket—vem behöver lunch? Inte jag—inte idag. I lite över en timme sitter jag då där och klämmer in information om cellförbränning och membraner—men känner mig lite väl ensam. Jag hatar att sitta ensam i bibliotek och på andra ställen där andra är med vänner—så jag ringer Ariana som sitter nere i kafeterian. Bra, tänker jag, kanske det blir lite mat ändå. Det slutar med att en sammare sitter och försöker förhöra mig på cellbiologi samtidigt som jag äter min “lunch”—två havrebollar och en cola light. En sammare!

För att lägga på ytterligare stressmoment denna dag var hela klassen på mig med frågor om middagen, betalningar och gästlistor—”när, var, hur?” Dessutom skulle flera i klassen betala kontant för sina middagsbiljetter till skivan. Eftersom Emelie—stackarn—var sjuk fick jag ta emot pengarna. Tillslut går jag omkring med cirka 3500 kr i väskan, och så hade jag min dator med mig. Paranoid, ditt namn är jag.

När timman är slagen, klockan är tre och jag ska sätta mig i en glorifierad skrubb till utrymme, så känner jag mig långt ifrån förberedd. Första sidan går bra, men andra… Här lyckas jag blanda ihop eukaryoter och prokaryoter—min biologilärare kommer nog få en stroke när hon läser det… För att inte tala om sida tre och fyra—mitt hopp ligger på sida fem där jag faktiskt tror att jag kan ha lyckats beskriva förbränning korrekt. Men, inte nog med att jag knappt pluggade tre timmar, inte nog att jag var hungrig som en varg i Sibirien—mitt i provet går brandlarmet! Ut, ut, ut i kylan (varför kunde det inte varit varmt?) och stå och hoppa för att inte dö av frostskador. Varför skulle allt hända idag av alla dagar?!

Ni som sitter och läser kanske undrar över de där ljusglimtarna jag nämnde. De kommer, eller snarare, den kom. För min käre far blev utnämnd till professor i veckan, så ikväll skulle det firas. Firas med Champagne det vill säga—och om det är någon som förtjänade ett glas riktig och god skumpa ikväll så var det jag. För fan vilken idiotisk pissdag det var.

Drama Queens vs. Chauvinister

Posted 15:14 Apr 19, 2010.

Jag har sju bröder och en hel del killkompisar—så jag vet att killar inte är dumma, varken i huvudet eller som människor. Jag vet att de är kapabla till intelligens och empati—samt många andra bra kvalitéer. Jag tycker även att de ofta har egenskaper kvinnor saknar—jag känner till exempel många fler “Drama Queens” som är tjejer än killar (jag känner faktiskt bara en manlig DQ och han är—for all intents and purposes—ett specialfall).

Men ibland får jag känslan att man som tjej utsätts för det värsta män har att erbjuda. För det verkar vara i förhållanden till oss av kvinnligt kön som alla osäkerheter, chauvinistiska beteenden och kontrollbehov kommer fram. De senaste dagarna har jag hört om många saker från vänner om deras pojkvänner (eller förre detta) som oroat och upprört mig. För när en nära vän beskriver hur hennes pojkvän gav ultimatumet sluta festa och dricka så mycket (hon festar inte mer än mig…och dricker inte mycket mer heller) eller så gör vi slut, då blir jag lite arg. Visst har hon gjort dumma saker på fyllan, men det är knappast där problemet ligger. Samma pojkvän har blivit arg när hon pratat med andra killar och vägrar låta henne betala för saker (lever vi inte i ett jämställt samhälle? Sen när kan vi kvinnor inte betala för oss själva—eller killar vi är tillsammans med?).

Som sagt, jag blir lite arg. För så svårt kan det inte vara att förstå att ens respektive faktiskt är en person—med ett liv. Att man dessutom inte kan vara hela den personens liv. Är man så osäker på sig själv och sin relation att man inte känner sig trygg nog att låta ens tjej prata med andra killar (inklusive de hon haft känslor för/intima relationer med förut—som om det skulle spela någon större roll, om hon är tillsammans med dig är hon väl ändå tillsammans med dig) eller låta henne gå ut med kompisarna—då kanske man inte borde vara i den relationen. Eller så bör man jobba på förtroende, både sitt självförtroende och sitt förtroende till sin partner.

Det som gjort mig mest arg var däremot ett dumpande. Jag vet, alla tjejkompisar blir alltid jättearga på killen när han dumpar tjejen, men det är mer än så. Jag kan (för det mesta) förstå varför man gör slut—man ska inte vara i en relation man inte gillar längre, det är inte bra för någon part. Däremot, har man varit tillsammans i över ett år kanske man kan vara lite smidig med det hela. Kanske inte göra det lite i förbigående på en busstation. Jag tycker för det mesta att alla sådana samtal skall tas på allvar—oavsett hur länge man varit tillsammans. Inte ringa, inte säga det i förbigående och för guds skull—inte smsa! Hur kul är det egentligen och få ett sms på tunnelbanan på väg in till skolan med ett fint “vi kan väl vara vänner”—hur skulle du känna? Dumpa som du vill bli dumpad!

Jag är väl medveten om att vi av kvinnligt slag utsätter de av manligt för ganska bisarra och hemska beteenden också. En del av livet et cetera. Men eftersom jag de senaste dagarna mest upplevt och fått höra om dåligt beteende från killar är det de jag mobbar—för jag vet att män är minst lika intelligenta som oss, så blir jag lite frustrerad över dessa dumheter de fortsätter med… Inte undra på att kvinnor så ofta blir Drama Queens!

Ensamma själar och elaka pizzabagare

Posted 14:22 Apr 4, 2010.

Det finns något sorgligt i att köpa en vesuvio. Den enklaste pizzan i världen (med undantag för margarita som knappt räknas som en pizza), så tråkig och fantasilös att det nästan borde vara ett brott—helt enkelt pizzans motsvarighet till en cheeseburgare. Det råkar också vara min favoritpizza.

Man kommer in på pizzerian och säger “Jag hade beställt en vesuvio” varpå pizzabagarn alltid frågar “Var det nåt mer?” —när man då svarar nej, så får man en blick. På några få sekunder lyckas pizzabagarn säga väldigt mycket. Inte bara har man beställt den tråkigaste pizzan i världen, man beställer bara en! Rätt åt en, är man så tråkig att man beställer en vesuvio då förtjänar man nästan att vara ensam—i vilket fall som helst så är det inte särskilt konstigt att man är ensam om man nu är så tråkig. Ensam, tråkig, sorglig—det är vad man är om man beställer en vesuvio—middag för en på en fredagskväll.

Det är då jag nästan får lust att skrika ut: “Jag har kompisar! Jag är inte tråkig! Och så hemskt är det inte att vara singel!!!” Sen ett “Jag har faktiskt kompisar!” igen för extra effekt. Varför ska det vara så hemskt att äta själv? Om man sitter på Donken, Taco Bar eller liknande så är det få som sitter ensamma—och de få själarna som gör det brukar oftast prata i telefon, sitta och smsa eller på något annat sätt visa att de inte är sociala utbölingar, att de har vänner och bara för tillfället råkar vara ensamma. Jag vet—för jag är sådan själv. Lite hemskt är det, att den moderna storstadsmänniskan är så rädd för att bli sedd som ensam—som om det vore ett brott i sig.

Förra veckan vann jag mot Blicken. Ty, när jag satt och väntade på min ensamma lilla vesuvio (och jag redan fått den små-sympatiska “jag-tycker-synd-om-dig-för-att-du-är-tråkig-och-ensam”-blicken) så kom Ebba in på pizzerian. Vi skulle hänga på kvällen, hon var tidig och min pizza var sen så hon gick för att vänta med mig. Det kanske bara var i mitt huvud, men pizzabagarn såg seriöst förvånad ut när en vän till mig kom in. Triumferande tänkte jag “haha, jag har vänner—ditt dömande lilla…”

Oseriöshet i sin seriöshet

Posted 12:31 Mar 21, 2010.

Den här bloggen börjar bli alltför seriös—vilket är lustigt eftersom jag fram till i onsdags trodde att jag var bland de mest oseriösa människorna på denna planet. Ack så fel man kan ha! Jag är långt ifrån dem mest oseriösa människan i min skola, än mindre denna planet. Jag vet vad ni tänker nu: jag, Signe, människan som bränner upp ögonfransar, kommer på snurra-flaskan-sms lekar, skrattar åt patetiska lamm som en full-time hobby och säger saker som “sakupplysning: Hitler är inte en elev på Kungsholmens Gymnasium” på årsmöten—hur är jag inte en oseriös människa?

Vill ni veta varför? För att inte ens jag—blondinen i styrelsen—skulle avsluta ett brev till valberedningen med “bajs”. Jag anmälde mig att vara en av två från den nuvarande styrelsen i elevkåren som skulle sitta i valberedningen, för att jag visste att det skulle bli kul. Men jag trodde att det roliga skulle ligga i att välja de bästa kandidaterna, känna att man lämnade ett arv efter sig. Så fel man kan ha ibland! Vi fick in 20 sökande—lite färre än vad jag hoppats på. Ännu färre som faktiskt verkade lovande. En dag innan sista datum för ansökan hade vi fått in 13—varav en person sökte posten som ordförande för att “när Joel drar behöver kåren någon som vet vart skåpet ska ställas. Och jag vet vart jag ska ställa skåpet.” En annan sade att han passade för att han uppfyllde båda kraven: han gillade både pengar och makt. Sen hade vi Bajs.

Hur tänker man när man avslutar ett brev till en valberedning, ett organ som ska intervjua en för att sedan avgöra om de tycket att man passar som ledamot eller inte, med “bajs”? En person som sådan kan inte förstå att man ibland kanske måste vara seriös. För han var allvarlig—det var inte en skämtkandidatur (som jag först misstänkte). Det var faktiskt något jag tänkte på med många av de som sökte—de här människorna vet inte hur man söker ett jobb eller in förtroendeposition.

Första regeln när det kommer till allt är stavning—så svårt är det inte att dubbelkolla stavning, datorerna gör det åt oss nuförtiden! Regel nummer två, du vill att vi ska gilla dig, det är inte vi som nödvändigtvis behöver dig—det finns andra sökande! Sen är det så att ibland måste man vara seriös—speciellt om man vill att andra ska ta en seriöst, som en valberedning, eller en arbetsgivare. Sist men inte minst, sök i tid. Det är inte så svårt att hålla in deadline, speciellt inte om det är något man bryr sig om. Om sista ansökningsdatum är en tisdag så sök på måndag—inte onsdag! Söker man på onsdag får man skylla sig själv och inte bli arg på andra.

Denna vecka har varit en kaskad av omogna och oseriösa människor. Varav jag självklart, är en vad dem. Däremot kanske inte till den grad jag en gång trott.

Jag minns dig

Posted 22:05 Mar 10, 2010.

Utan förväntningar gick jag i kväll—med sällskap av Anna—och såg Remember Me (en förhandsvisning, den kommer ut på fredag). Filmen har många små handlingar, men en binder alla—saknad, att någon tagits ifrån dem. Robert Pattinson’s karaktär hade en bror. En bror som hängde sig. En stor del av filmen tar upp hans sätt att ta itu med sorgeprocessen. Det tog väl cirka en sekund innan jag tänkte på Cecilia.

Så mycket av det han uttryckte kunde jag känna igen mig i. Känslan av att det bara var en dag, en vecka, en månad sedan. När det egentligen var mer än ett år sedan. Att inte kunna gå vidare—för det är en så extremt konstig tanke att den faktiskt inte sjunker in. Efter ett år och fyra månader (minus en dag) kan jag fortfarande tycka att tanken på att aldrig mer träffa Cecilia är skrattretande löjlig och förvänta mig att se henne här hemma.

Känslan av utanförskap, isolation. För ibland är man så förbannat ledsen och tom inombords att man inte kan relatera till omvärlden och andra människor. Delvis skärmar man av sig, för att man inte kan annat—och ibland för att man är rädd för att dra ner allt glatt folk till sin deppiga nivå.

En sak som togs upp i filmen gjorde mig tacksam. För Cecilia såg till att ingen familjemedlem var tvungen att hitta henne, hon planerade det så. Den tanken gör mig både tacksam och ledsnare—eftersom det är ett av flera tecken på att det var genomtänkt. Hon hade planerat sin tid kring det i flera veckor…

Mest kände jag igen mig i en sak Pattinson’s karaktär sa på slutet. Om han visste att brodern kunde höra, vad skulle han då säga? Exakt samma sak som jag gått och tänkt de senaste 16 månaderna. Samma ord jag önskat så många gånger att jag hade sagt, men aldrig sa—för när gör man det? Till familjemedlemmar? Jag gör det nästan aldrig, tar det för givet—att de vet och att de alltid ska finnas. Sen är det för sent.

“Jag älskar dig.”

En nära förestående klack-död

Posted 23:02 Feb 14, 2010.

Idag bestämde jag mig för att det var alldeles för länge sedan jag använt mina kära pumps. Mina älskade svarta decimeterhöga klackar. Jo, dessa skulle jag ha på mig när jag skulle släpa mig till käre far i Duvbo—bärandes på både dator och packning.

Sören hade bett mig bära ner två kassar tvätt till tvättstugan på min väg ut, men när jag har lastat på min väska på axeln och en gigantisk IKEA-påse med lakan och handdukar på vardera arm känner jag hur extremt instabilt det blir, jag är så vinglig (och svag!) att jag nästan tippar över. Byter jag skor? Nej, jag tar hissen ner.

Väl ute på Hornsgatan lurar bucklig is. När jag tänker på is är den oftast platt—och på sjöar. Men nej, slasken från förra veckan har frusit till och en platt yta finns inte i sikte! Varje steg blir ett äventyr. Det finns inte en chans i helvete att man får fäste någonstans, utan istället glider man halkande fram, samtidigt som klacken åker hit medan tårna åker dit. En bruten (eller i alla fall stukad) fot känns nära förestående.

Tillslut kommer jag fram till tunnelbanan, en suck av lättnad kommer från mina läppar. Första etappen är avklarad, även om mina fötter nu gör extremt ont. Inte för att jag ramlade—för det gjorde jag inte—utan för att jag mer eller mindre var tvungen att gå på tå för att det inte gick att sätta vikten på klackarna! Nu väntar en underbar kvart av stillasittande på tunnelbanan. Tror jag. För visst är det så att bara för att jag valde att ha klackar har alla rulltrappor på T-Centralen beslutat sig för att sluta fungera. Och blåa linjen ligger långt ner i underjorden…

I Dubvo kan jag nästan känna hur nära jag är. Jag tar ett steg, jag glider 20 centimeter, tar ett till, glider lite mer—på så sätt lyckas jag mig faktiskt ta mig ner för backen. Samtidigt som jag förbannar mig själv—för hemma hos far har jag inga andra skor, jag kommer tvingas ha dessa djävulska skapelser en dag till!

Varför plågar jag mig själv då? Varför tar jag inte bara ett par platta skor där jag inte riskerar benbrott? Jo, nu är det så att man får så extremt mycket snyggare ben. Nu vet jag att jag låter fåfäng—men sen när är det en nyhet? Dessutom blir man längre, och jag gillar att vara längre. Sen får man en känsla. Lite som hur man känner sig snyggare med sexiga underkläder än när man har på sig gamla snobbentrosor.

Världen förändras—Mr Olsén består

Posted 01:50 Feb 14, 2010.

Jag fick en bok av Bella förra vintern, en bok med olika uppdrag. Ett av dem var att skriva ett brev till ens framtida jag—som inte fick öppnas på minst ett år. Jag öppnade det förra veckan. Visst kom jag ihåg att jag skrivit vissa saker, men långt ifrån allt. Brevet är väl den främst anledningen till att jag inte varit på topp senaste veckan, för jag mindes helt plötsligt hur extremt dåligt jag mådde för ett år sedan—jag avslutade brevet med “Jag hoppas att [mitt framtida jag] mår bättre än vad jag gör!” Vilket jag gör, tack och lov.

Det som slog hårdast när jag läste brevet var denna paragraf: “Kan fortfarande inte förstå att Cecilia faktiskt är borta för alltid och fantiserar minst en gång varje dag vad jag skulle kunna gjort för att förhindra det som hände eller i alla fall att jag skulle kunna få en chans att beskriva för henne vad hon betydde för mig.” Till viss det känns det fortfarande så. Jag har slutat fantisera om att jag på något sätt skulle ha “räddat” henne, men jag önskar fortfarande att jag skulle fått chansen att säga “Du är min syster och jag älskar dig”—något jag borde gjort men aldrig gjorde. Dessutom, förväntar jag mig halvt fortfarande att hon ska komma när hela familjen är samlad. På så sätt är tanken på att jag aldrig få se henne igen skrattretande.

I cirka en sekund. Innan jag kommer ihåg verkligheten. Jag gråter inte like ofta längre och jag mår bättre än för ett år sedan—jag har börjat acceptera vad som hände, även om det fortfarande finns en tomhetskänsla i bröstet efter henne. Den kommer nog aldrig helt försvinna, men det är okej—nästan bra.

Det mesta av det jag skrev har som sagt förändrats—jag är inte längre kär (i helt fel person), jag fantiserar inte lika mycket om “tänk om” situationer med Cecilia, jag är inte längre likgiltig inför allt och alla och jag besöker inte Friskis & Svettis två gåger i veckan—men en sak ä densamma: jag blir fortfarande “uttråkad till döds i fysik-labben” och “Mr Olsén babblar på som vanligt”.

Dubbla problem med blodpumpen

Posted 21:35 Jan 27, 2010.

Idag öppnade en av Karolinska sjukhusets främsta hjärtkirurger min farmors bröstkorg. Det var en operation som de skjutit upp i flera år—just för att den är så stor och min farmor så gammal och skör ville de inte öppna upp henne ifall de inte verkligen behövdes. Nu behövdes det, för nu har hennes klaffel har blivit så pass stort att hjärtat inte orkar längre. Det var därför hon svimmade på julafton. Det var därför hon svimmade, ramlade ner för en betongtrappa, slog i ansiktet så illa att hon fick den värsta blåtira jag någonsin sett och bröt armen. Hon hade tur, hon slog inte i sitt bra öga utan det dåliga, hon bröt vänsterarmen istället för höger. Tur. Vad nu det är.

Samtidigt åkte mormor in på sjukhus i måndags (kom hem idag) på grund av hjärtat. Igår låg båda mina “gammelmödrar” på sjukhuset på grund av svaga hjärtan. Ändå är det mitt som känns svagt. I mina ögon har både farmor och mormor den starkaste sortens hjärta man kan ha. Hur kan det vara så att deras sviker? Farmor är den mest älskvärda människa jag känner och hon har ett så stort hjärta. Det finns inget hat hos henne, hon dömer ingen—istället accepterar hon. Förutom nazister, de har hon inget till övers för. Mormor är väldigt speciell, ibland lite av en egoist eller möjligtvis narcissist, men hon älskar på sitt sätt. Man kan säga mycket om hennes brister när det gäller närmare relationer inom familj och till vänner—men hon vill alltid hjälpa de som har det sämre. Hon är den sortens person som tar hem skadade fåglar för att de inte ska dö ute på gatan i kylan, som köper varmkorv till uteliggare för att de ska få något att äta.

På något sätt är jag inte lika rädd för mormors skull som för farmors. Inte bara för att mormor nu är hemma igen, utan för att hon känns starkare. Mormor har alltid varit mycket hurtigare än farmor, hon brukade tälta med mig ute på gården när jag var liten och vi cyklar alltid när vi är på Gotland. Jag har aldrig sett min farmor på en cykel. Hon är så spröd och så liten. Tanken på att de skär i henne gör mig skakig. Och inte lite illamående. Sen oktober/november när operationen planerades har jag tänkt mer och mer på att hon kanske inte alltid kommer att finnas där. Att farmor, farfar, mormor och Bert någon gång kommer att tas ifrån mig. Blotta tanken gör mig gråtfärdig.

Jag vet att jag klagar mycket på dem—speciellt mormor—men jag älskar dem allihopa. De har alla haft sådan stor betydelse för mig i min uppväxt eftersom jag har haft (och har) så pass mycket kontakt med dem. Det känns som att allt detta åkande till och från sjukhus är som ett förspel, för att “mjuka upp” mig inför det som komma skall. Jag vägrar mjukas upp. Jag vill inte. Jag vill att alla fyra ska befinna sig på mitt bröllop (som i denna takt kommer bli när jag är ca 30), när jag får barn—när jag dör! Jag vägrar acceptera att de börjar bli gamla—för i mina ögon har de alltid varit gamla, varför kan de inte bara fortsätta så? För evigt.

Blondinen i styrelsen säger sitt

Posted 23:30 Jan 19, 2010.

En skoltidning skall snart komma ut och jag (tillsammans med Joel) har fått äran och ansvaret för en sida dedicerad till allas vår Elevkår. Tanken är att jag skall komponera en krönika om Elevkåren—arbetet vi gör, planerar att göra och vad som pågår bakom kulisserna. På ett roligt smart sätt. Jag har suttit och funderat nu på eftermiddagen vad jag vill skriva om, och inte riktigt kommit på något bra. Hur skriver man roligt? Om Elevkåren?

Min introduktion till Elevkåren (eller Elevrådet som det hette då) var något o-ortodox. Jag skulle starta en förening och knackade därför på dörren till det berömda (eller ökända?) elevrådsrummet. Som livrädd etta var jag helt oförberedd på vad som mötte mig—en skara flummiga treor som inom några få månader skulle ta studenten, mer oseriösa människor än de vid den tidpunkten är nog svårt att hitta. Jag stod där—backad av två vänner, ettor även de—och lade nervöst fram planen för vår förening. Vi ville öka intresset för konst på skolan. Hannah tyckte att vår första aktion som förening skulle vara att få bort de “blå åbäken” i skolmatsalen—om skolan inte gick med på att ta bort dem efter en namninsamling skulle vi självklart ta på oss ninjakläder och meja ner dem med basebollträn.

Av en händelse kom elevrådet upp på tal—jag, nyfiken, undrade hur man blev invald i styrelsen. Hannah sa att de just slutat ta emot nomineringar—men hon kunde smyga in mig ändå, för hon gillade mig. Tydligen tyckte hon att jag var cool som kunde hantera flummiga treor (lite visste hon att jag var darrig som ett asplöv inombords och sällan känt mig så felplacerad som då). Det var början på resan, som började som vice ordförande i Sociala utskottet, sedan ordförande och nu, slutar med föreningsansvarig.

Vad gör man i då? Vad har jag, Signe Hammar gjort för vår skola? Inte mycket. Samtidigt väldigt mycket. Utan elevkåren skulle så mycket som vi som elever tar för givet försvinna. Hejdå insparksfest, slutskiva och gubblunch. Bye bye läroverksfejd, baby good bye. Adios Survival Guide för ettorna, de små förvirrade lammen, i början av varje skolår. Säg “au revoir” till bidrag till föreningar—antagligen inga fler föreningar (förutom Henrys Vänner, inget kan stoppa dem). Inga rådsmöten, inga kanaler där elever kan klaga på saker som att det inte finns bönor åt vegetarianerna i matsalen. Ingen rabatt på Zunday’s eller Johnny’s (fd Star) Bar. Inga skoltröjor att mysa i, inga studentmössor att hälla bärs i…

Elevkåren är viktig—och elevkåren är lätt. Det är inte svårt att komma in, att börja engagera sig. För vi vill ha hjälp, vi vill ha entusiastiska elever som kommer med egna idéer och förslag på vad som behöver göras för att göra skolan bättre. Nu menar jag inte förslag som de som killar i min klass ofta brukar ge mig —ofta i stil med “Va fan Signe, ni gör fan ingenting, killarnas omklädningsrum suger!”. Ett, jag gör saker—bara för att en del inte bryr sig tillräckligt för att lägga märke till vissa saker innebär det inte att vi alla sitter ner och lallar. Två, tycker man någonting är dåligt, vill man göra något nytt—ta tag i det själv! Det finns inget mindre produktivt än att klaga utan att själv försöka göra något åt det. Den enda man får ut från det är dåligt humör—både ditt eget och den du klagar på/till.

Nu känns det här inlägget väldigt långt—och tråkigt. Inte meningen. Det jag ville få fram var väl mest att jag som elevkårsstyrelseledamot faktiskt gör mer än sitta på möten och äta bullar. Och skriva tråkiga inlägg i min ego-blogg. För sitter på möten gör jag, minst varje vecka—men bullar har jag inte sett till på länge (en morotskaka i december kanske, men den betalade jag själv). Det är ett stundtals oglamoröst jobb som innebär sena kvällar, torra möten och massa formalia. Men man lär sig saker man aldrig skulle lärt sig annars, möter människor man aldrig skulle träffat och efter ett tag blir de där mötena inte så torra, formalia inte lika krånglig och helt plötsligt sitter man där på ett kårmöte och upptäcker att man har kul på det “torra” femtimmarsmötet med “konstig” formalia.

Konstigare saker har hänt.

Min arbetslösa kärleksaffär med människan

Posted 01:50 Jan 7, 2010.

Flera av mina vänner påstår sig rädda och oroliga inför den ovissa framtiden—vad skall de göra nu när gymnasiet är slut? Vad vill de göra med resten av sina liv? Vad vill de plugga? Kommer de att komma in där de vill? Stora och läskiga frågor, det är sant. Många av dem ser på mig och säger “du vet i alla fall vad du vill—du har en aning.” Det är sant, jag har en aning. Problemet är att ingen av mina aningar leder till arbete.

Historiker är det mest “realistiska” av mina drömyrken. Att få sitta och studera vår historia, läsa böcker och dedicera mitt liv år att få reda på vad som hände, och kanske viktigast av allt—varför det hände—skulle vara underbart. När jag säger att jag vill låsa in mig i ett gigantiskt bibliotek och spendera mitt liv där (med en snygg karl till assistent) skrattar många—de inser inte att jag faktiskt menar allvar.

Konstnär är drömyrke nummer två. Jag har arbetat med bild så länge jag kan minnas—på dagis ritade jag prinsessor i rosa klänningar och nu har prinsessan växt upp, blivit lite mer uppnosig och (förhoppningsvis) lite snyggare gjord, grundprincipen är densamma dock. Jag är kär i människokroppen, i människan, det finns inget vackrare än denna felade varelse för mig. Min kärlek till människan är egentligen det som binder ihop alla de yrken jag vill ha. Vilket för mig till drömyrke nummer tre:

Författare. Som ni kanske märkt gillar jag att skriva. Jag är väl medveten om att jag är långt ifrån bäst, jag är inget underbarn—skulle inte ens säga att jag har talang för det. Däremot älskar jag det. Mitt huvud är konstant fyllt med idéer, karaktärer, små scener som kommer från ingenstans och från överallt. Jag vill beskriva människan, samtidigt som jag vill se henne och förstå henne.

Det sorgliga är att resten av världen tydligen också känner som jag. För att på samtliga yrkesroller står det “överflöd”, “svårt att få arbete” och “låga löner”. Inte för att det senare är en stor avskräckning för mig egentligen, men det skulle vara lite…irriterande, om jag genomgick en 3-5 års lång utbildning för att sedan behöva ta ett arbete som inte har med mitt område att göra. Att vara utbildad i sin hobby snarare än i sitt yrke!