En nära förestående klack-död

Posted 23:02 Feb 14, 2010.

Idag bestämde jag mig för att det var alldeles för länge sedan jag använt mina kära pumps. Mina älskade svarta decimeterhöga klackar. Jo, dessa skulle jag ha på mig när jag skulle släpa mig till käre far i Duvbo—bärandes på både dator och packning.

Sören hade bett mig bära ner två kassar tvätt till tvättstugan på min väg ut, men när jag har lastat på min väska på axeln och en gigantisk IKEA-påse med lakan och handdukar på vardera arm känner jag hur extremt instabilt det blir, jag är så vinglig (och svag!) att jag nästan tippar över. Byter jag skor? Nej, jag tar hissen ner.

Väl ute på Hornsgatan lurar bucklig is. När jag tänker på is är den oftast platt—och på sjöar. Men nej, slasken från förra veckan har frusit till och en platt yta finns inte i sikte! Varje steg blir ett äventyr. Det finns inte en chans i helvete att man får fäste någonstans, utan istället glider man halkande fram, samtidigt som klacken åker hit medan tårna åker dit. En bruten (eller i alla fall stukad) fot känns nära förestående.

Tillslut kommer jag fram till tunnelbanan, en suck av lättnad kommer från mina läppar. Första etappen är avklarad, även om mina fötter nu gör extremt ont. Inte för att jag ramlade—för det gjorde jag inte—utan för att jag mer eller mindre var tvungen att gå på tå för att det inte gick att sätta vikten på klackarna! Nu väntar en underbar kvart av stillasittande på tunnelbanan. Tror jag. För visst är det så att bara för att jag valde att ha klackar har alla rulltrappor på T-Centralen beslutat sig för att sluta fungera. Och blåa linjen ligger långt ner i underjorden…

I Dubvo kan jag nästan känna hur nära jag är. Jag tar ett steg, jag glider 20 centimeter, tar ett till, glider lite mer—på så sätt lyckas jag mig faktiskt ta mig ner för backen. Samtidigt som jag förbannar mig själv—för hemma hos far har jag inga andra skor, jag kommer tvingas ha dessa djävulska skapelser en dag till!

Varför plågar jag mig själv då? Varför tar jag inte bara ett par platta skor där jag inte riskerar benbrott? Jo, nu är det så att man får så extremt mycket snyggare ben. Nu vet jag att jag låter fåfäng—men sen när är det en nyhet? Dessutom blir man längre, och jag gillar att vara längre. Sen får man en känsla. Lite som hur man känner sig snyggare med sexiga underkläder än när man har på sig gamla snobbentrosor.

Världen förändras—Mr Olsén består

Posted 01:50 Feb 14, 2010.

Jag fick en bok av Bella förra vintern, en bok med olika uppdrag. Ett av dem var att skriva ett brev till ens framtida jag—som inte fick öppnas på minst ett år. Jag öppnade det förra veckan. Visst kom jag ihåg att jag skrivit vissa saker, men långt ifrån allt. Brevet är väl den främst anledningen till att jag inte varit på topp senaste veckan, för jag mindes helt plötsligt hur extremt dåligt jag mådde för ett år sedan—jag avslutade brevet med “Jag hoppas att [mitt framtida jag] mår bättre än vad jag gör!” Vilket jag gör, tack och lov.

Det som slog hårdast när jag läste brevet var denna paragraf: “Kan fortfarande inte förstå att Cecilia faktiskt är borta för alltid och fantiserar minst en gång varje dag vad jag skulle kunna gjort för att förhindra det som hände eller i alla fall att jag skulle kunna få en chans att beskriva för henne vad hon betydde för mig.” Till viss det känns det fortfarande så. Jag har slutat fantisera om att jag på något sätt skulle ha “räddat” henne, men jag önskar fortfarande att jag skulle fått chansen att säga “Du är min syster och jag älskar dig”—något jag borde gjort men aldrig gjorde. Dessutom, förväntar jag mig halvt fortfarande att hon ska komma när hela familjen är samlad. På så sätt är tanken på att jag aldrig få se henne igen skrattretande.

I cirka en sekund. Innan jag kommer ihåg verkligheten. Jag gråter inte like ofta längre och jag mår bättre än för ett år sedan—jag har börjat acceptera vad som hände, även om det fortfarande finns en tomhetskänsla i bröstet efter henne. Den kommer nog aldrig helt försvinna, men det är okej—nästan bra.

Det mesta av det jag skrev har som sagt förändrats—jag är inte längre kär (i helt fel person), jag fantiserar inte lika mycket om “tänk om” situationer med Cecilia, jag är inte längre likgiltig inför allt och alla och jag besöker inte Friskis & Svettis två gåger i veckan—men en sak ä densamma: jag blir fortfarande “uttråkad till döds i fysik-labben” och “Mr Olsén babblar på som vanligt”.

Dubbla problem med blodpumpen

Posted 21:35 Jan 27, 2010.

Idag öppnade en av Karolinska sjukhusets främsta hjärtkirurger min farmors bröstkorg. Det var en operation som de skjutit upp i flera år—just för att den är så stor och min farmor så gammal och skör ville de inte öppna upp henne ifall de inte verkligen behövdes. Nu behövdes det, för nu har hennes klaffel har blivit så pass stort att hjärtat inte orkar längre. Det var därför hon svimmade på julafton. Det var därför hon svimmade, ramlade ner för en betongtrappa, slog i ansiktet så illa att hon fick den värsta blåtira jag någonsin sett och bröt armen. Hon hade tur, hon slog inte i sitt bra öga utan det dåliga, hon bröt vänsterarmen istället för höger. Tur. Vad nu det är.

Samtidigt åkte mormor in på sjukhus i måndags (kom hem idag) på grund av hjärtat. Igår låg båda mina “gammelmödrar” på sjukhuset på grund av svaga hjärtan. Ändå är det mitt som känns svagt. I mina ögon har både farmor och mormor den starkaste sortens hjärta man kan ha. Hur kan det vara så att deras sviker? Farmor är den mest älskvärda människa jag känner och hon har ett så stort hjärta. Det finns inget hat hos henne, hon dömer ingen—istället accepterar hon. Förutom nazister, de har hon inget till övers för. Mormor är väldigt speciell, ibland lite av en egoist eller möjligtvis narcissist, men hon älskar på sitt sätt. Man kan säga mycket om hennes brister när det gäller närmare relationer inom familj och till vänner—men hon vill alltid hjälpa de som har det sämre. Hon är den sortens person som tar hem skadade fåglar för att de inte ska dö ute på gatan i kylan, som köper varmkorv till uteliggare för att de ska få något att äta.

På något sätt är jag inte lika rädd för mormors skull som för farmors. Inte bara för att mormor nu är hemma igen, utan för att hon känns starkare. Mormor har alltid varit mycket hurtigare än farmor, hon brukade tälta med mig ute på gården när jag var liten och vi cyklar alltid när vi är på Gotland. Jag har aldrig sett min farmor på en cykel. Hon är så spröd och så liten. Tanken på att de skär i henne gör mig skakig. Och inte lite illamående. Sen oktober/november när operationen planerades har jag tänkt mer och mer på att hon kanske inte alltid kommer att finnas där. Att farmor, farfar, mormor och Bert någon gång kommer att tas ifrån mig. Blotta tanken gör mig gråtfärdig.

Jag vet att jag klagar mycket på dem—speciellt mormor—men jag älskar dem allihopa. De har alla haft sådan stor betydelse för mig i min uppväxt eftersom jag har haft (och har) så pass mycket kontakt med dem. Det känns som att allt detta åkande till och från sjukhus är som ett förspel, för att “mjuka upp” mig inför det som komma skall. Jag vägrar mjukas upp. Jag vill inte. Jag vill att alla fyra ska befinna sig på mitt bröllop (som i denna takt kommer bli när jag är ca 30), när jag får barn—när jag dör! Jag vägrar acceptera att de börjar bli gamla—för i mina ögon har de alltid varit gamla, varför kan de inte bara fortsätta så? För evigt.

Blondinen i styrelsen säger sitt

Posted 23:30 Jan 19, 2010.

En skoltidning skall snart komma ut och jag (tillsammans med Joel) har fått äran och ansvaret för en sida dedicerad till allas vår Elevkår. Tanken är att jag skall komponera en krönika om Elevkåren—arbetet vi gör, planerar att göra och vad som pågår bakom kulisserna. På ett roligt smart sätt. Jag har suttit och funderat nu på eftermiddagen vad jag vill skriva om, och inte riktigt kommit på något bra. Hur skriver man roligt? Om Elevkåren?

Min introduktion till Elevkåren (eller Elevrådet som det hette då) var något o-ortodox. Jag skulle starta en förening och knackade därför på dörren till det berömda (eller ökända?) elevrådsrummet. Som livrädd etta var jag helt oförberedd på vad som mötte mig—en skara flummiga treor som inom några få månader skulle ta studenten, mer oseriösa människor än de vid den tidpunkten är nog svårt att hitta. Jag stod där—backad av två vänner, ettor även de—och lade nervöst fram planen för vår förening. Vi ville öka intresset för konst på skolan. Hannah tyckte att vår första aktion som förening skulle vara att få bort de “blå åbäken” i skolmatsalen—om skolan inte gick med på att ta bort dem efter en namninsamling skulle vi självklart ta på oss ninjakläder och meja ner dem med basebollträn.

Av en händelse kom elevrådet upp på tal—jag, nyfiken, undrade hur man blev invald i styrelsen. Hannah sa att de just slutat ta emot nomineringar—men hon kunde smyga in mig ändå, för hon gillade mig. Tydligen tyckte hon att jag var cool som kunde hantera flummiga treor (lite visste hon att jag var darrig som ett asplöv inombords och sällan känt mig så felplacerad som då). Det var början på resan, som började som vice ordförande i Sociala utskottet, sedan ordförande och nu, slutar med föreningsansvarig.

Vad gör man i då? Vad har jag, Signe Hammar gjort för vår skola? Inte mycket. Samtidigt väldigt mycket. Utan elevkåren skulle så mycket som vi som elever tar för givet försvinna. Hejdå insparksfest, slutskiva och gubblunch. Bye bye läroverksfejd, baby good bye. Adios Survival Guide för ettorna, de små förvirrade lammen, i början av varje skolår. Säg “au revoir” till bidrag till föreningar—antagligen inga fler föreningar (förutom Henrys Vänner, inget kan stoppa dem). Inga rådsmöten, inga kanaler där elever kan klaga på saker som att det inte finns bönor åt vegetarianerna i matsalen. Ingen rabatt på Zunday’s eller Johnny’s (fd Star) Bar. Inga skoltröjor att mysa i, inga studentmössor att hälla bärs i…

Elevkåren är viktig—och elevkåren är lätt. Det är inte svårt att komma in, att börja engagera sig. För vi vill ha hjälp, vi vill ha entusiastiska elever som kommer med egna idéer och förslag på vad som behöver göras för att göra skolan bättre. Nu menar jag inte förslag som de som killar i min klass ofta brukar ge mig —ofta i stil med “Va fan Signe, ni gör fan ingenting, killarnas omklädningsrum suger!”. Ett, jag gör saker—bara för att en del inte bryr sig tillräckligt för att lägga märke till vissa saker innebär det inte att vi alla sitter ner och lallar. Två, tycker man någonting är dåligt, vill man göra något nytt—ta tag i det själv! Det finns inget mindre produktivt än att klaga utan att själv försöka göra något åt det. Den enda man får ut från det är dåligt humör—både ditt eget och den du klagar på/till.

Nu känns det här inlägget väldigt långt—och tråkigt. Inte meningen. Det jag ville få fram var väl mest att jag som elevkårsstyrelseledamot faktiskt gör mer än sitta på möten och äta bullar. Och skriva tråkiga inlägg i min ego-blogg. För sitter på möten gör jag, minst varje vecka—men bullar har jag inte sett till på länge (en morotskaka i december kanske, men den betalade jag själv). Det är ett stundtals oglamoröst jobb som innebär sena kvällar, torra möten och massa formalia. Men man lär sig saker man aldrig skulle lärt sig annars, möter människor man aldrig skulle träffat och efter ett tag blir de där mötena inte så torra, formalia inte lika krånglig och helt plötsligt sitter man där på ett kårmöte och upptäcker att man har kul på det “torra” femtimmarsmötet med “konstig” formalia.

Konstigare saker har hänt.

Min arbetslösa kärleksaffär med människan

Posted 01:50 Jan 7, 2010.

Flera av mina vänner påstår sig rädda och oroliga inför den ovissa framtiden—vad skall de göra nu när gymnasiet är slut? Vad vill de göra med resten av sina liv? Vad vill de plugga? Kommer de att komma in där de vill? Stora och läskiga frågor, det är sant. Många av dem ser på mig och säger “du vet i alla fall vad du vill—du har en aning.” Det är sant, jag har en aning. Problemet är att ingen av mina aningar leder till arbete.

Historiker är det mest “realistiska” av mina drömyrken. Att få sitta och studera vår historia, läsa böcker och dedicera mitt liv år att få reda på vad som hände, och kanske viktigast av allt—varför det hände—skulle vara underbart. När jag säger att jag vill låsa in mig i ett gigantiskt bibliotek och spendera mitt liv där (med en snygg karl till assistent) skrattar många—de inser inte att jag faktiskt menar allvar.

Konstnär är drömyrke nummer två. Jag har arbetat med bild så länge jag kan minnas—på dagis ritade jag prinsessor i rosa klänningar och nu har prinsessan växt upp, blivit lite mer uppnosig och (förhoppningsvis) lite snyggare gjord, grundprincipen är densamma dock. Jag är kär i människokroppen, i människan, det finns inget vackrare än denna felade varelse för mig. Min kärlek till människan är egentligen det som binder ihop alla de yrken jag vill ha. Vilket för mig till drömyrke nummer tre:

Författare. Som ni kanske märkt gillar jag att skriva. Jag är väl medveten om att jag är långt ifrån bäst, jag är inget underbarn—skulle inte ens säga att jag har talang för det. Däremot älskar jag det. Mitt huvud är konstant fyllt med idéer, karaktärer, små scener som kommer från ingenstans och från överallt. Jag vill beskriva människan, samtidigt som jag vill se henne och förstå henne.

Det sorgliga är att resten av världen tydligen också känner som jag. För att på samtliga yrkesroller står det “överflöd”, “svårt att få arbete” och “låga löner”. Inte för att det senare är en stor avskräckning för mig egentligen, men det skulle vara lite…irriterande, om jag genomgick en 3-5 års lång utbildning för att sedan behöva ta ett arbete som inte har med mitt område att göra. Att vara utbildad i sin hobby snarare än i sitt yrke!

Konsten att vara ensam

Posted 00:01 Jan 5, 2010.

Kära mor är på Gotland och käre far är i Rom med Margaretha för att fira fem år som man och fru. Ensam kvar är dottern Signe i Stockholm. Första dagen tyckte jag att det var tråkigt, jag var rastlös och hade ingenting att göra—föga hjälp var att min älskade dator dog strax innan jul. Jag frågade Jonas—som bor ensam och därför bör veta—vad jag skulle göra. Hans svar: film, pizza och origami. Origamin skippade jag och pizzan bytte jag ut mot ofantliga mängder pop-corn och cola light (tror vi är uppe i åtta påsar och nio liter), men filmen behöll jag.

Med min hårddisk inkopplad satte jag mig ner framför mammas stationära och tittade. Sen fick jag ont i ryggen. För tyvärr så är dörröppningen in till den lilla korridor som leder till kära mors rum för smal för att någon av våra fåtöljer skall kunna tas igenom. Endast våra matsalsstolar är tillräckligt smala. Trärygg och en alldeles för ostoppad sits (för detta ändamål) har gjort min rygg och bak öm…

Trots denna smärta ser jag nu mer än någonsin fram emot att flytta hemifrån. Jag har alltid varit lite rädd för att vara ensam—senaste året nästan panikslagen inför tanken, ringt någon eller smsat som en galning varje gång jag ställts inför situationen. De senaste fyra dagarna har jag insett att det är skönt att vara själv hemma. Jag har hittat en egen liten värld som jag trivs i. Det är skönt att inte behöva tänka på att man måste se ordentlig ut, att inte behöva prata med någon—att man helt enkelt bara behöver tänka på sig själv ett tag. Man kan gå runt naken, behöver inte låsa toaletten (och kan på det sättet lyssna på musik när man duschar!).

På nyårsafton frågade en av käre fars äldsta vänner Margaretha (inte den han är gift med) om jag hade någon pojkvän. “Nej”, skrattade jag, “jag njuter av singellivet istället!” Hon skrattade åt det och sade att självklart skall man inte underskatta det! (Hon borde veta, eftersom hon länge varit den kvinnliga motsvarigheten till ungkarl i pappas umgängeskrets.) Jag sa det utan att egentligen tänka på det, men har nu de senaste dagarna tänkt rätt mycket på att det faktiskt stämmer.

När jag ser tillbaka på de mest minnesvärda stunderna i år är de nästan alltid när jag är ute och har kul, ofta med ett ragg. Raggen i sig är (nästan) alltid trevliga och mysiga när man upplever dem, men de för även med sig skratt för senare tillfällen. Om jag hade varit i ett stabilt förhållande under året hade Hamish aldrig hänt och bänkar i Barcelona inte betytt någonting. Skotten hade heller inte hänt, inte heller Malte eller skäggiga kanske-hette-Jonny-killen från Ace. För att inte tala om lammköttet! Och några andra… Så många grodor!

I början av året förstod jag inte Ebba och Johanna när de högljutt sa att singellivet var bäst och stabila män pest! Att de njöt av att vara singlar istället för att längta efter ett långvarigt förhållande. Nu, mer än någonsin, förstår jag dem. Det är roligt att vara ensam! Om det nu är ensam hemma en vecka eller singel spelar ingen roll. Visst, någon gång vill jag väl också vara en av två. Kanske snarare än jag tror, vem vet? Allt jag vet är att för tillfället kysser jag hellre många grodor och får lite spänning och skratt, än en stabil prins.

Nytt år = nytt liv?

Posted 16:04 Jan 2, 2010.

Ett nytt år, ett nytt decennium till och med. Nya förhoppningar ligger i luften och nya löften görs—alla verkar vara helt inställda på att i år, i år, blir livet bättre. I år ska man träna mer, i år ska man äta bättre—bli lite smalare, lite snyggare—i år ska man satsa på karriär eller skola—tjäna lite mer, i år ska man vara en bättre människa och självklart, i år ska man hitta kärleken.

Förra nyårsafton tänkte jag att nästa år måste bli bättre, nästa år kan helt enkelt inte bli sämre. Jag hade under sommaren genomgått något som jag spenderat ett och ett halvt år för att komma över. Det var också knappt två månader sedan Cecilia dog. Jag hade under hösten varit inne i en grå intighet, levt i en vardag som var så tråkig att jag inte längre stod ut när det hände. Min värld gick från grå till svart på mindre än en minut. Jag stod på nyårsafton och var övertygad att nästa år måste bli bättre.

De första sex månaderna var inte mycket bättre. Visst var det bättre, men bara för att inget i mitt liv har någonsin varit så mörkt som slutet av 2008, men när jag tänker tillbaka på året så var januari, februari, mars, april, maj och juni sex månader av känslomässig berg-och-dalbana. En berg-och-dalbana som gillade att åka genom ångest-, avundsjuka-, självförakt- och självanklagelsetunnlar.

Sommaren gjorde all skillnad. Tre veckor med Ebba i Europa räddade mig från mig själv. Att återuppta kontakten med Ebba på det sätt som jag gjort nu i år har varit det bästa med 2009. Inte för att mina andra vänner har varit sämre på något sätt! Jag har flera nära vänner, alla har sin egna plats i mitt liv och jag älskar samtliga. Det är bara det att Ebba uppfyller en roll som ingen annan riktigt kan—för hon har känt mig sen jag var sex och mitt favoritband var “Bethels” (för att inte tala om att det jag avskydde mest var “shochi och Erik”). Under högstadiet och gymnasiet har vi inte haft så mycket kontakt som vi borde ha haft, vi sågs långt ifrån regelbundet och ibland kunde det gå månader utan att vi setts eller hörts av. Nu ses vi var och varannan vecka—hörs av oftare än så.

2009 är för mig vänskapens år. Jag har fördjupat min vänskap med mina närmaste vänner, Anna, Ariana, Jonas, återupptagit den med Ebba, Bella och Johanna, och fått nya vänner—främst Emelie och Nicole. Jag har upptäckt hur viktigt det är för mig att ha flera vänner i olika sociala cirklar. För man kan inte umgås med samma människor hela tiden och utvecklas som människa—jag kan i alla fall inte det.

Det är på grund av 2009 som jag faktiskt inte har några förväntningar på 2010. Visst var 2009 bättre än 2008, visst har jag utvecklats som människa. Däremot tror jag inte för en sekund att det hade något med nyårsafton eller det faktum att det var ett nytt år som gjorde skillnaden. Livet förändras om man själv gör någonting åt det, solen (och jordens cirkulation kring denna) har inget med saken att göra. Jag har inte förväntningar på 2010, jag har förväntningar på… framtiden.

Robsessed i Spunk Ransom

Posted 22:47 Nov 19, 2009.

Om man googlar får man upp 19 900 000 svar, söker man på YouTube är det 88700, Jimmy Fallon twittrar om honom, tjejer mejas ner när de står i kö för att kanske - kanske - få sig en sekundlång titt på honom. Edward Cullen, Spunk Ransom, RPatz, Rob, Patty—kärt barn har många namn. Och kärast av alla verkar vara Robert Pattinson. Tjejer skriker när de ser honom—och tankarna förs till Beatles som blev tvungna att sluta spela live för att instrumenten inte längre hördes över fansens skrik. Sjuåriga små flickor och 45åriga mammor går fram till honom och ber honom att bita dem. Han är en Barbie-docka (eller, tja, snarare en ny version av Ken då) och hans ansikte finns tryckt på trosor! Det enda som fattas är väl en Edward-dildo… (Rättelse 20/11: Det finns en Twilight-dildo, den glittrar och är iskall—för den där autentiska känslan.)

Jag trodde att jag i historieböcker läst om galna fundamentalister. Men ärligt tror jag inte att Jesus lärjungar var lika trogna som alla som är Robsessed är. För Jesus hade Judas, en av 12 (visst var de 12?), det är nästan 10%—jag tror inte att en på 5000 av Pattinsons fans skulle föråda honom. Än mindre för den lilla summa silver (eller var det guld?) som Judas fick. Jag skulle inte vara förvånad om man om 1000 år tror att västvärlden åren 2008-2014 (efter Breaking Dawn kan man väl hoppas att hysterin tar slut) hamnade i en bisarr religion—Twilight religionen. Där de mest dedicerade delade in sig i olika kategorier: Twi-moms, Twi-hards och Fan-pires, alla dessa hade sedan de två viktiga sub-kategorierna Team Edward eller Team Jacob. Tillsammans bildade de Twi-nation.

Huvudgudarna i denna religion skulle då vara Robert Pattinson, Taylor Lautner och Kirsten Stewart. Nej, jag skulle inte bli förvånad om det är så eftervärlden kommer att se på saken för i ärlighetens namn tror jag att samtliga egyptiska faraoner (som såg sig själva som gudar bland människor) skulle bli blåa i ansiktet av avundsjuka för den totala dyrkan som Robert Pattinson får av tusentals skrikande tjejer (och killar) varje dag. Ärligt talat så tycker jag att det är sjukt. Visst kan jag hålla med om att människan är både snygg och talangfull (även om jag nästan föredrar att lyssna på honom sjunga än spela Edward) men jag tycker ändå att jag har distans. Jag skulle för det första aldrig skrika bara för att jag såg honom (på film!)—och inte skulle jag stoppa ansiktet i paj efter paj i 30 sekunder—inför tusentals människor, inklusive Pattinson själv—för chansen att vinna bilen han körde i filmen!

Hela hysterin kring Twilight—men främst då stackars Pattinson—har gått för långt. När en person knappt längre kan arbeta, för att inte tala om lämna sitt hotellrum, på grund av hoper av skrikande tjejer, då har det gått för långt. Det är sorgligt, men mest av allt läskigt. För det är inte bara 14åriga småtjejer, det är 50åriga hemmafruar också. TwilightMOMS är ett av de största forumen och där är ingen under 25! Folk tittar på kriget i mellanöstern och undrar vad som hänt med mänskligheten. Jag tittar på Twilight-hysterin och “Robsession” och undrar—vad fan har hänt?!

Litet aska säger sanningen

Posted 00:52 Nov 14, 2009.

“It’s as if nothing ever happened. Sometimes I feel we’ve never even met.” - Federico García Lorca (Little Ashes)

Såg precis om Little Ashes (som faktiskt blev bättre andra gången, mycket på grund av undertexter) med Bella. Ovanstående citat klingade an inom mig—jag kunde förstå vart han kom ifrån. Genom filmens gång kunde jag se mig själv i Lorcas karaktär och speciellt i det citatet.

Lorca och Dalí hade under en (relativt) kort period en stark och innerlig vänskap som gränsade till kärlek—inte kärlek mellan vänner då, utan mer än så. Relationen var däremot dominerad och beroende av Dalís alla infall—Lorca hade inte så mycket att säga till om. Han följde med men bestämde aldrig vart den skulle gå. När han sedan blev lämnad ensam, inte direkt dumpad men förbisedd, bortglömd, eller kanske snarare kvarlämnad, sade han då detta citat.

Hur vet man när en relation är slut? För mig har relationer tagit slut “naturligt”. Klasser har splittrats och man går åt olika håll. Det blir ofta så att om man väljer olika vägar i livet att man automatiskt glider ifrån varandra. Det är ett långsamt och ömsesidigt glidande. Nu har jag däremot kommit i kontakt med ett nytt slut—nytt för mig i alla fall. Jag insåg nämligen när Lorca sade detta att jag förstod vad han menade. Att jag faktiskt känner lika dant, oftast så känns det som att min relation med en person aldrig funnits. Att det mer känns som något jag drömt eller läst om i en bok för länge sedan.

En djup sorg, en känsla av tomhet och saknad blommade upp i mig. Jag insåg att allt som brukade vara vår relation, att allt (bra) som jag förknippar med den inte finns längre—och har inte funnits där på ett bra tag. Inga spår finns kvar. Det är som om det aldrig hände. Min relation med den här personen är slut och på ett sätt tillintetgjord. Tanken gör mig gråtfärdig, ett viktigt kapitel av mitt liv avslutat. Ett kapitel jag inte velat släppa, men som jag inser nu kanske är lönlöst att fortsätta försöka skriva på.

Mer än en fågel i röd mantel

Posted 22:24 Nov 9, 2009.

Det är en fågel! Ett flygplan! Nej—det är en flygande man i tights!

Jag har på något vänster fastnat i en Superman-period. (Och på grund av en felstavning nu inser jag att om man tar bort u-et blir Superman sperman…hur man nu skall tolka det.) Blåa tights och hårgelé för hela slanten—det är vad jag vill ha. Jag skyller på Smallville—eller rättare sagt på Tom Wellings hethet. Jag kan inte sluta titta på människan—lite för vältränad och väldefinierad för att det någonsin skall bli nog. Nu har ju inte Welling tights på sig—han är lite för “cool” för det och dar istället på sig en svart rock. Väldigt Neo, men tja, lite snyggare. Bara lite.

För att tillfredsställa Superman-suget ser jag även på Lois & Clark: The New Adventures of Superman. För er som inte känner till den är det en TV-serie från mitten av 90-talet med Dean Cain och Teri Hatcher i rollerna som Clark och Lois. Han har tights. Inte nog med det—han har kalsongfyllning också! För tydligen fyller alla riktiga hjältar ut sina kallingar med gud vet vad för att se ut som uppblåsta Kendockor mellan benen. Ibland undrar jag om superhjältarna har ett modemagasin med regler: 1) Starka färger på tightsen, desto fulare färgkombinationer desto bättre—i vår skall de dessutom glänsa! 2) De riktiga männen har mantlar—glöm att de kan fastna på utstickande föremål, lätt fatta eld eller orsaka onödigt ramlande 3) Ingen har ju någonsin sett en man—glöm därför inte att stoppa upp kalsongerna (som självklart skall bäras utanpå resten av dräkten), vi rekommenderar den färdigstoppade som finns på hjältebutiken närmast dig!

Nu överdriver jag lite… Ändå, jag tycker inte att Supermans mest fantastiska kraft är att han kan flyga, springa snabbare än en avfyrad pistolkula eller röntga människor med en intensiv blick. Nej, hans mest fantastiska otroliga kraft är hur han lyckas få glasögon, kostym, slips och skor att försvinna samtidigt som han oljar håret och fixar nya skor—genom att snurra runt några varv väldigt snabbt! För att inte tala om hur han måste förpacka manteln, som tydligen finns gömd under skjortan utan att det ser knöligt ut. Superman—aka Clark Kent—är sannerligen ett mirakel.

Missförstå mig inte, jag älskar Superman. Eller Stålmannen som vi svenskar gillar att kalla honom. Jag gillar den komplexa karaktär som gömmer sig bakom en väldigt simpel fasad. För att inte tala om hans sexpack. Och visst, tightsen och det omöjliga ombytet är en del av charmen.