Gentlemannen har gjort sorti

Posted 10:52 Oct 2, 2010.

Här är jag i St Andrews, en gammal stad med fina anor. I Storbritannien som är allmänt känt som landet där gentlemän frodas—ändå så stöter man på idiot efter idiot. Ta gårdagen till exempel, Hannah, Rachel och jag var ute tillsammans med några till från vårt hus. Jag hade bestämt sen tidigare att jag skulle smsa en kille när jag visste vart vi skulle så att han skulle kunna komma och möta upp oss—vilket jag gjorde. Så där är vi på klubben och dansar när Hannah plötsligt blir skallad i bakhuvudet av en kille, självklart vänder hon sig om och frågar vad hans problem är. Nu, istället för att be om ursäkt och säga att det var en olyckshändelse så säger han att han blev bitchslappad och att det inte var hans fel. Okej, så för att du var ett as en gång och fick igen behöver du inte be om ursäkt om du skallar någon på dansgolvet?

Senare på kvällen sitter vi tre (tjejerna från vårt hus drog tidigt) och chillar på en soffa. En bit ifrån oss ser vi hur några killar sprutar (vad som visar sig vara fejk) skumpa och häller upp skumpa i glas runt alla kring dem. “Rikemansbordet” kommenterar jag till Hannah, som nickar. Fem minuter efter denna kommentaren får de syn på oss och vill att vi ska joina. Vi får en flaska som vi halsar ur medan han hämtar glas. När han kommer tillbaka med glas och häller upp ur flaskan som finns kvar (vi tog nästan helt slut på den första han gav oss) börjar han fråga oss om var vi är ifrån. När jag svarar Sverige visar det att han och hans vänner är norrmän—inte för att de såg så ut—och börjar snacka lite norska till mig. På fyllan gick det sådär… När han sen kommer till frågan “vart bor ni?” och vi alla svarar “Albany Park” (ergo, det billigaste studentboendet) så tittar han på oss och frågar om vi är seriösa. När vi då säger att vi gillar Albany så drar han! Tydligen kan inte “fint folk” som han umgås med “sådana som oss”…

Ut på dansgolvet igen! Tyvärr börjar jag bli lite trött, så jag sätter mig ner. Hannah och Rachel kommer och håller mig sällskap. När Rachel går på toa så öppnas en lucka mellan mig och Hannah som en snubbe snabbt tar vara på. Jag ser hur han är väldigt på Hannah, men också hur hon försvarar sig själv bra och trycker bort honom. Inte tillräckligt tydligen, fick jag reda på sen, för han hade—mellan att skrika ut att Eminem är världens bästa rappare—forcerat en kyss innan hon lyckats putta bort honom igen. Då kände jag att inte bara var äcklet så långt ifrån en gentleman man kan komma—jag var en dålig kompis som inte sett att hon behövde räddas…

Vad hände med killen som skulle komma och möta upp mig då? Jo, fick jag reda på i morse, han låg däckad på en gräsmatta hos sin kompis.

Låt kilten svänga!

Posted 20:38 Sep 20, 2010.

Har precis kommit hem från att ha dansat Ceilidh för första gången. Det var det töntigaste man kan tänka sig men det roligaste jag gjort sen jag kom hit. Tänk er en gympasal (fast salen var lite med fancy än så, bara namnet “The Boys’ Brigade Hall” tycket jag säger ganska mycket!) som är mer eller mindre tom när jag och fyra personer som bor i samma område som jag kommer dit. Vi ser typ tre tjejer som tillhör The Celtic Society (de som anordnade det) och en 60-70årig man i kilt! Jag och en tjej (vars namn jag inte kommer ihåg…) från Norge tittar på varandra och säger “vad har vi gett oss in på?!” Varpå en kille i avklippta jeans kommer in, problemet är bara att ett ben är avklippt över knät och det andra mitt på vaden. Inte. Snyggt. Jag och norskan börjar asgarva.

Och så fortsatte kvällen. Salen fylldes efter några minuter av utlänningar (som mig) som aldrig dansat detta förut och en cirka 20 personer från The Celtic Society som ska vara med och lära ut. Det gick… sådär. Man hoppade och skuttade, snurrade runt som galningar och klappade lite då och då. Väldigt förvirrande för en stackars Signe och efter 90 minuter var jag faktiskt ganska svettig. Inte så kul när man ska hålla händer med främlingar… Det var väldigt mycket skratt dock (mest med norskan som var sjukt skön) och jag ramlade aldrig! Så det känner jag mig stolt över. Vi får se hur det går på det stora Ceilidh på söndag, kanske kan jag hitta någon fin man i kilt? (Som inte är 70 bast!)

Stelt mingel i regnet

Posted 17:58 Sep 19, 2010.

Hur ska jag börja? Jag är i St Andrews nu, kom hit igår. Allt går väldigt snabbt—men samtidigt sjukt långsamt. Hela processen eller vad man nu ska kalla den är så konstig och förvirrande. Vad ska jag göra? Vem ska jag prata med? Vart ska jag vara? Jag känner mig ofta lite bortkommen.

Det är jättevackert här. Jag skulle inte kunna drömma om en finare stad. Gamla hus över allt, och så kusten. En minut från där jag bor är havet och det finns en jättestor fin strand och landskapet består av gröna klippor—det går knappt att beskriva men det är så förbannat fint. Det känns att jag bor i historia på något sätt, med den gamla ruinen av katedralen och alla fina byggnader. Men hemma är det inte än.

Skottarna är dessutom väldigt trevliga allihopa. Alla har varit välkomnande mot oss ettor och de andra nybörjarna jag träffat har varit trevliga också. Samtidigt är det ingen som riktigt slappnar av. Alla är lite spända, lite för trevliga, lite för medgörliga för att det ska kännas naturligt. Jag är självklart likadan. Det är väl för att ingen känner varandra än och förhoppningsvis blir det bättre. Just nu är det lite jobbigt dock. Jag vill mest krypa ner i sängen och gömma mig för den stora obekanta världen. Samtidigt som jag vet att den aldrig kommer bli bekant om jag är så dum att jag gör det!

Visst längtar jag hem. Efter mamma. Efter vänner… Men jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte tog vara på den chansen som det här ändå är. Så jag stannar… och minglar stelt.

En dag ur en medeltida tortyrkammare

Posted 20:46 Apr 22, 2010.

För det mesta skriver jag inte om vad som hänt mig under en dag. Eller, det kanske jag gör—men jag försöker att inte. För jag tycket att bloggar som mer eller mindre handlar om vad man åt till frukost är allmänt tråkiga, för att inte nämna patetiska… Idag har däremot varit en sådan bisarr dag… Ett rent och skärt helvete om jag skall vara ärlig—med en och annan ljusglimt.

Dagen börjar med att jag inte bara lyckas försova mig så att jag missar första lektionen—jag kommer en kvart sen till den andra. Så jag kommer in i klassrummet och börjar packa upp mina saker—vi har grupparbeten i biologin för tillfället så det var inte så farligt att jag var sen. Där sitter jag då, när min biologilärarinna Mrs Galley kommer fram och säger att provet jag ska ta för att jag missade det när resten av klassen skulle göra det är i eftermiddag klockan tre.

Jag tittar på klockan—halv elva. Jag har alltså lite mer än fyra timmar på mig att lära mig allt jag kan om celler och alla dess funktioner! Paniken sprider sig i kroppen—hur gick det här till? Jag var övertygad om att det skulle vara nästa vecka! Varenda svordom jag någonsin hört rusar genom huvudet samtidigt som jag förbannar min oförmåga att skriva upp saker—för att inte tala om plugga när jag bör. Hur gick det här till?

När biologin är över rusar jag upp till biblioteket—vem behöver lunch? Inte jag—inte idag. I lite över en timme sitter jag då där och klämmer in information om cellförbränning och membraner—men känner mig lite väl ensam. Jag hatar att sitta ensam i bibliotek och på andra ställen där andra är med vänner—så jag ringer Ariana som sitter nere i kafeterian. Bra, tänker jag, kanske det blir lite mat ändå. Det slutar med att en sammare sitter och försöker förhöra mig på cellbiologi samtidigt som jag äter min “lunch”—två havrebollar och en cola light. En sammare!

För att lägga på ytterligare stressmoment denna dag var hela klassen på mig med frågor om middagen, betalningar och gästlistor—”när, var, hur?” Dessutom skulle flera i klassen betala kontant för sina middagsbiljetter till skivan. Eftersom Emelie—stackarn—var sjuk fick jag ta emot pengarna. Tillslut går jag omkring med cirka 3500 kr i väskan, och så hade jag min dator med mig. Paranoid, ditt namn är jag.

När timman är slagen, klockan är tre och jag ska sätta mig i en glorifierad skrubb till utrymme, så känner jag mig långt ifrån förberedd. Första sidan går bra, men andra… Här lyckas jag blanda ihop eukaryoter och prokaryoter—min biologilärare kommer nog få en stroke när hon läser det… För att inte tala om sida tre och fyra—mitt hopp ligger på sida fem där jag faktiskt tror att jag kan ha lyckats beskriva förbränning korrekt. Men, inte nog med att jag knappt pluggade tre timmar, inte nog att jag var hungrig som en varg i Sibirien—mitt i provet går brandlarmet! Ut, ut, ut i kylan (varför kunde det inte varit varmt?) och stå och hoppa för att inte dö av frostskador. Varför skulle allt hända idag av alla dagar?!

Ni som sitter och läser kanske undrar över de där ljusglimtarna jag nämnde. De kommer, eller snarare, den kom. För min käre far blev utnämnd till professor i veckan, så ikväll skulle det firas. Firas med Champagne det vill säga—och om det är någon som förtjänade ett glas riktig och god skumpa ikväll så var det jag. För fan vilken idiotisk pissdag det var.

Drama Queens vs. Chauvinister

Posted 14:14 Apr 19, 2010.

Jag har sju bröder och en hel del killkompisar—så jag vet att killar inte är dumma, varken i huvudet eller som människor. Jag vet att de är kapabla till intelligens och empati—samt många andra bra kvalitéer. Jag tycker även att de ofta har egenskaper kvinnor saknar—jag känner till exempel många fler “Drama Queens” som är tjejer än killar (jag känner faktiskt bara en manlig DQ och han är—for all intents and purposes—ett specialfall).

Men ibland får jag känslan att man som tjej utsätts för det värsta män har att erbjuda. För det verkar vara i förhållanden till oss av kvinnligt kön som alla osäkerheter, chauvinistiska beteenden och kontrollbehov kommer fram. De senaste dagarna har jag hört om många saker från vänner om deras pojkvänner (eller förre detta) som oroat och upprört mig. För när en nära vän beskriver hur hennes pojkvän gav ultimatumet sluta festa och dricka så mycket (hon festar inte mer än mig…och dricker inte mycket mer heller) eller så gör vi slut, då blir jag lite arg. Visst har hon gjort dumma saker på fyllan, men det är knappast där problemet ligger. Samma pojkvän har blivit arg när hon pratat med andra killar och vägrar låta henne betala för saker (lever vi inte i ett jämställt samhälle? Sen när kan vi kvinnor inte betala för oss själva—eller killar vi är tillsammans med?).

Som sagt, jag blir lite arg. För så svårt kan det inte vara att förstå att ens respektive faktiskt är en person—med ett liv. Att man dessutom inte kan vara hela den personens liv. Är man så osäker på sig själv och sin relation att man inte känner sig trygg nog att låta ens tjej prata med andra killar (inklusive de hon haft känslor för/intima relationer med förut—som om det skulle spela någon större roll, om hon är tillsammans med dig är hon väl ändå tillsammans med dig) eller låta henne gå ut med kompisarna—då kanske man inte borde vara i den relationen. Eller så bör man jobba på förtroende, både sitt självförtroende och sitt förtroende till sin partner.

Det som gjort mig mest arg var däremot ett dumpande. Jag vet, alla tjejkompisar blir alltid jättearga på killen när han dumpar tjejen, men det är mer än så. Jag kan (för det mesta) förstå varför man gör slut—man ska inte vara i en relation man inte gillar längre, det är inte bra för någon part. Däremot, har man varit tillsammans i över ett år kanske man kan vara lite smidig med det hela. Kanske inte göra det lite i förbigående på en busstation. Jag tycker för det mesta att alla sådana samtal skall tas på allvar—oavsett hur länge man varit tillsammans. Inte ringa, inte säga det i förbigående och för guds skull—inte smsa! Hur kul är det egentligen och få ett sms på tunnelbanan på väg in till skolan med ett fint “vi kan väl vara vänner”—hur skulle du känna? Dumpa som du vill bli dumpad!

Jag är väl medveten om att vi av kvinnligt slag utsätter de av manligt för ganska bisarra och hemska beteenden också. En del av livet et cetera. Men eftersom jag de senaste dagarna mest upplevt och fått höra om dåligt beteende från killar är det de jag mobbar—för jag vet att män är minst lika intelligenta som oss, så blir jag lite frustrerad över dessa dumheter de fortsätter med… Inte undra på att kvinnor så ofta blir Drama Queens!

Ensamma själar och elaka pizzabagare

Posted 13:22 Apr 4, 2010.

Det finns något sorgligt i att köpa en vesuvio. Den enklaste pizzan i världen (med undantag för margarita som knappt räknas som en pizza), så tråkig och fantasilös att det nästan borde vara ett brott—helt enkelt pizzans motsvarighet till en cheeseburgare. Det råkar också vara min favoritpizza.

Man kommer in på pizzerian och säger “Jag hade beställt en vesuvio” varpå pizzabagarn alltid frågar “Var det nåt mer?” —när man då svarar nej, så får man en blick. På några få sekunder lyckas pizzabagarn säga väldigt mycket. Inte bara har man beställt den tråkigaste pizzan i världen, man beställer bara en! Rätt åt en, är man så tråkig att man beställer en vesuvio då förtjänar man nästan att vara ensam—i vilket fall som helst så är det inte särskilt konstigt att man är ensam om man nu är så tråkig. Ensam, tråkig, sorglig—det är vad man är om man beställer en vesuvio—middag för en på en fredagskväll.

Det är då jag nästan får lust att skrika ut: “Jag har kompisar! Jag är inte tråkig! Och så hemskt är det inte att vara singel!!!” Sen ett “Jag har faktiskt kompisar!” igen för extra effekt. Varför ska det vara så hemskt att äta själv? Om man sitter på Donken, Taco Bar eller liknande så är det få som sitter ensamma—och de få själarna som gör det brukar oftast prata i telefon, sitta och smsa eller på något annat sätt visa att de inte är sociala utbölingar, att de har vänner och bara för tillfället råkar vara ensamma. Jag vet—för jag är sådan själv. Lite hemskt är det, att den moderna storstadsmänniskan är så rädd för att bli sedd som ensam—som om det vore ett brott i sig.

Förra veckan vann jag mot Blicken. Ty, när jag satt och väntade på min ensamma lilla vesuvio (och jag redan fått den små-sympatiska “jag-tycker-synd-om-dig-för-att-du-är-tråkig-och-ensam”-blicken) så kom Ebba in på pizzerian. Vi skulle hänga på kvällen, hon var tidig och min pizza var sen så hon gick för att vänta med mig. Det kanske bara var i mitt huvud, men pizzabagarn såg seriöst förvånad ut när en vän till mig kom in. Triumferande tänkte jag “haha, jag har vänner—ditt dömande lilla…”

Oseriöshet i sin seriöshet

Posted 11:31 Mar 21, 2010.

Den här bloggen börjar bli alltför seriös—vilket är lustigt eftersom jag fram till i onsdags trodde att jag var bland de mest oseriösa människorna på denna planet. Ack så fel man kan ha! Jag är långt ifrån dem mest oseriösa människan i min skola, än mindre denna planet. Jag vet vad ni tänker nu: jag, Signe, människan som bränner upp ögonfransar, kommer på snurra-flaskan-sms lekar, skrattar åt patetiska lamm som en full-time hobby och säger saker som “sakupplysning: Hitler är inte en elev på Kungsholmens Gymnasium” på årsmöten—hur är jag inte en oseriös människa?

Vill ni veta varför? För att inte ens jag—blondinen i styrelsen—skulle avsluta ett brev till valberedningen med “bajs”. Jag anmälde mig att vara en av två från den nuvarande styrelsen i elevkåren som skulle sitta i valberedningen, för att jag visste att det skulle bli kul. Men jag trodde att det roliga skulle ligga i att välja de bästa kandidaterna, känna att man lämnade ett arv efter sig. Så fel man kan ha ibland! Vi fick in 20 sökande—lite färre än vad jag hoppats på. Ännu färre som faktiskt verkade lovande. En dag innan sista datum för ansökan hade vi fått in 13—varav en person sökte posten som ordförande för att “när Joel drar behöver kåren någon som vet vart skåpet ska ställas. Och jag vet vart jag ska ställa skåpet.” En annan sade att han passade för att han uppfyllde båda kraven: han gillade både pengar och makt. Sen hade vi Bajs.

Hur tänker man när man avslutar ett brev till en valberedning, ett organ som ska intervjua en för att sedan avgöra om de tycket att man passar som ledamot eller inte, med “bajs”? En person som sådan kan inte förstå att man ibland kanske måste vara seriös. För han var allvarlig—det var inte en skämtkandidatur (som jag först misstänkte). Det var faktiskt något jag tänkte på med många av de som sökte—de här människorna vet inte hur man söker ett jobb eller in förtroendeposition.

Första regeln när det kommer till allt är stavning—så svårt är det inte att dubbelkolla stavning, datorerna gör det åt oss nuförtiden! Regel nummer två, du vill att vi ska gilla dig, det är inte vi som nödvändigtvis behöver dig—det finns andra sökande! Sen är det så att ibland måste man vara seriös—speciellt om man vill att andra ska ta en seriöst, som en valberedning, eller en arbetsgivare. Sist men inte minst, sök i tid. Det är inte så svårt att hålla in deadline, speciellt inte om det är något man bryr sig om. Om sista ansökningsdatum är en tisdag så sök på måndag—inte onsdag! Söker man på onsdag får man skylla sig själv och inte bli arg på andra.

Denna vecka har varit en kaskad av omogna och oseriösa människor. Varav jag självklart, är en vad dem. Däremot kanske inte till den grad jag en gång trott.

Jag minns dig

Posted 21:05 Mar 10, 2010.

Utan förväntningar gick jag i kväll—med sällskap av Anna—och såg Remember Me (en förhandsvisning, den kommer ut på fredag). Filmen har många små handlingar, men en binder alla—saknad, att någon tagits ifrån dem. Robert Pattinson’s karaktär hade en bror. En bror som hängde sig. En stor del av filmen tar upp hans sätt att ta itu med sorgeprocessen. Det tog väl cirka en sekund innan jag tänkte på Cecilia.

Så mycket av det han uttryckte kunde jag känna igen mig i. Känslan av att det bara var en dag, en vecka, en månad sedan. När det egentligen var mer än ett år sedan. Att inte kunna gå vidare—för det är en så extremt konstig tanke att den faktiskt inte sjunker in. Efter ett år och fyra månader (minus en dag) kan jag fortfarande tycka att tanken på att aldrig mer träffa Cecilia är skrattretande löjlig och förvänta mig att se henne här hemma.

Känslan av utanförskap, isolation. För ibland är man så förbannat ledsen och tom inombords att man inte kan relatera till omvärlden och andra människor. Delvis skärmar man av sig, för att man inte kan annat—och ibland för att man är rädd för att dra ner allt glatt folk till sin deppiga nivå.

En sak som togs upp i filmen gjorde mig tacksam. För Cecilia såg till att ingen familjemedlem var tvungen att hitta henne, hon planerade det så. Den tanken gör mig både tacksam och ledsnare—eftersom det är ett av flera tecken på att det var genomtänkt. Hon hade planerat sin tid kring det i flera veckor…

Mest kände jag igen mig i en sak Pattinson’s karaktär sa på slutet. Om han visste att brodern kunde höra, vad skulle han då säga? Exakt samma sak som jag gått och tänkt de senaste 16 månaderna. Samma ord jag önskat så många gånger att jag hade sagt, men aldrig sa—för när gör man det? Till familjemedlemmar? Jag gör det nästan aldrig, tar det för givet—att de vet och att de alltid ska finnas. Sen är det för sent.

“Jag älskar dig.”

En nära förestående klack-död

Posted 22:02 Feb 14, 2010.

Idag bestämde jag mig för att det var alldeles för länge sedan jag använt mina kära pumps. Mina älskade svarta decimeterhöga klackar. Jo, dessa skulle jag ha på mig när jag skulle släpa mig till käre far i Duvbo—bärandes på både dator och packning.

Sören hade bett mig bära ner två kassar tvätt till tvättstugan på min väg ut, men när jag har lastat på min väska på axeln och en gigantisk IKEA-påse med lakan och handdukar på vardera arm känner jag hur extremt instabilt det blir, jag är så vinglig (och svag!) att jag nästan tippar över. Byter jag skor? Nej, jag tar hissen ner.

Väl ute på Hornsgatan lurar bucklig is. När jag tänker på is är den oftast platt—och på sjöar. Men nej, slasken från förra veckan har frusit till och en platt yta finns inte i sikte! Varje steg blir ett äventyr. Det finns inte en chans i helvete att man får fäste någonstans, utan istället glider man halkande fram, samtidigt som klacken åker hit medan tårna åker dit. En bruten (eller i alla fall stukad) fot känns nära förestående.

Tillslut kommer jag fram till tunnelbanan, en suck av lättnad kommer från mina läppar. Första etappen är avklarad, även om mina fötter nu gör extremt ont. Inte för att jag ramlade—för det gjorde jag inte—utan för att jag mer eller mindre var tvungen att gå på tå för att det inte gick att sätta vikten på klackarna! Nu väntar en underbar kvart av stillasittande på tunnelbanan. Tror jag. För visst är det så att bara för att jag valde att ha klackar har alla rulltrappor på T-Centralen beslutat sig för att sluta fungera. Och blåa linjen ligger långt ner i underjorden…

I Dubvo kan jag nästan känna hur nära jag är. Jag tar ett steg, jag glider 20 centimeter, tar ett till, glider lite mer—på så sätt lyckas jag mig faktiskt ta mig ner för backen. Samtidigt som jag förbannar mig själv—för hemma hos far har jag inga andra skor, jag kommer tvingas ha dessa djävulska skapelser en dag till!

Varför plågar jag mig själv då? Varför tar jag inte bara ett par platta skor där jag inte riskerar benbrott? Jo, nu är det så att man får så extremt mycket snyggare ben. Nu vet jag att jag låter fåfäng—men sen när är det en nyhet? Dessutom blir man längre, och jag gillar att vara längre. Sen får man en känsla. Lite som hur man känner sig snyggare med sexiga underkläder än när man har på sig gamla snobbentrosor.

Världen förändras—Mr Olsén består

Posted 00:50 Feb 14, 2010.

Jag fick en bok av Bella förra vintern, en bok med olika uppdrag. Ett av dem var att skriva ett brev till ens framtida jag—som inte fick öppnas på minst ett år. Jag öppnade det förra veckan. Visst kom jag ihåg att jag skrivit vissa saker, men långt ifrån allt. Brevet är väl den främst anledningen till att jag inte varit på topp senaste veckan, för jag mindes helt plötsligt hur extremt dåligt jag mådde för ett år sedan—jag avslutade brevet med “Jag hoppas att [mitt framtida jag] mår bättre än vad jag gör!” Vilket jag gör, tack och lov.

Det som slog hårdast när jag läste brevet var denna paragraf: “Kan fortfarande inte förstå att Cecilia faktiskt är borta för alltid och fantiserar minst en gång varje dag vad jag skulle kunna gjort för att förhindra det som hände eller i alla fall att jag skulle kunna få en chans att beskriva för henne vad hon betydde för mig.” Till viss det känns det fortfarande så. Jag har slutat fantisera om att jag på något sätt skulle ha “räddat” henne, men jag önskar fortfarande att jag skulle fått chansen att säga “Du är min syster och jag älskar dig”—något jag borde gjort men aldrig gjorde. Dessutom, förväntar jag mig halvt fortfarande att hon ska komma när hela familjen är samlad. På så sätt är tanken på att jag aldrig få se henne igen skrattretande.

I cirka en sekund. Innan jag kommer ihåg verkligheten. Jag gråter inte like ofta längre och jag mår bättre än för ett år sedan—jag har börjat acceptera vad som hände, även om det fortfarande finns en tomhetskänsla i bröstet efter henne. Den kommer nog aldrig helt försvinna, men det är okej—nästan bra.

Det mesta av det jag skrev har som sagt förändrats—jag är inte längre kär (i helt fel person), jag fantiserar inte lika mycket om “tänk om” situationer med Cecilia, jag är inte längre likgiltig inför allt och alla och jag besöker inte Friskis & Svettis två gåger i veckan—men en sak ä densamma: jag blir fortfarande “uttråkad till döds i fysik-labben” och “Mr Olsén babblar på som vanligt”.