Konsten att vara ensam

Posted 00:01 Jan 5, 2010.

Kära mor är på Gotland och käre far är i Rom med Margaretha för att fira fem år som man och fru. Ensam kvar är dottern Signe i Stockholm. Första dagen tyckte jag att det var tråkigt, jag var rastlös och hade ingenting att göra—föga hjälp var att min älskade dator dog strax innan jul. Jag frågade Jonas—som bor ensam och därför bör veta—vad jag skulle göra. Hans svar: film, pizza och origami. Origamin skippade jag och pizzan bytte jag ut mot ofantliga mängder pop-corn och cola light (tror vi är uppe i åtta påsar och nio liter), men filmen behöll jag.

Med min hårddisk inkopplad satte jag mig ner framför mammas stationära och tittade. Sen fick jag ont i ryggen. För tyvärr så är dörröppningen in till den lilla korridor som leder till kära mors rum för smal för att någon av våra fåtöljer skall kunna tas igenom. Endast våra matsalsstolar är tillräckligt smala. Trärygg och en alldeles för ostoppad sits (för detta ändamål) har gjort min rygg och bak öm…

Trots denna smärta ser jag nu mer än någonsin fram emot att flytta hemifrån. Jag har alltid varit lite rädd för att vara ensam—senaste året nästan panikslagen inför tanken, ringt någon eller smsat som en galning varje gång jag ställts inför situationen. De senaste fyra dagarna har jag insett att det är skönt att vara själv hemma. Jag har hittat en egen liten värld som jag trivs i. Det är skönt att inte behöva tänka på att man måste se ordentlig ut, att inte behöva prata med någon—att man helt enkelt bara behöver tänka på sig själv ett tag. Man kan gå runt naken, behöver inte låsa toaletten (och kan på det sättet lyssna på musik när man duschar!).

På nyårsafton frågade en av käre fars äldsta vänner Margaretha (inte den han är gift med) om jag hade någon pojkvän. “Nej”, skrattade jag, “jag njuter av singellivet istället!” Hon skrattade åt det och sade att självklart skall man inte underskatta det! (Hon borde veta, eftersom hon länge varit den kvinnliga motsvarigheten till ungkarl i pappas umgängeskrets.) Jag sa det utan att egentligen tänka på det, men har nu de senaste dagarna tänkt rätt mycket på att det faktiskt stämmer.

När jag ser tillbaka på de mest minnesvärda stunderna i år är de nästan alltid när jag är ute och har kul, ofta med ett ragg. Raggen i sig är (nästan) alltid trevliga och mysiga när man upplever dem, men de för även med sig skratt för senare tillfällen. Om jag hade varit i ett stabilt förhållande under året hade Hamish aldrig hänt och bänkar i Barcelona inte betytt någonting. Skotten hade heller inte hänt, inte heller Malte eller skäggiga kanske-hette-Jonny-killen från Ace. För att inte tala om lammköttet! Och några andra… Så många grodor!

I början av året förstod jag inte Ebba och Johanna när de högljutt sa att singellivet var bäst och stabila män pest! Att de njöt av att vara singlar istället för att längta efter ett långvarigt förhållande. Nu, mer än någonsin, förstår jag dem. Det är roligt att vara ensam! Om det nu är ensam hemma en vecka eller singel spelar ingen roll. Visst, någon gång vill jag väl också vara en av två. Kanske snarare än jag tror, vem vet? Allt jag vet är att för tillfället kysser jag hellre många grodor och får lite spänning och skratt, än en stabil prins.

Nytt år = nytt liv?

Posted 16:04 Jan 2, 2010.

Ett nytt år, ett nytt decennium till och med. Nya förhoppningar ligger i luften och nya löften görs—alla verkar vara helt inställda på att i år, i år, blir livet bättre. I år ska man träna mer, i år ska man äta bättre—bli lite smalare, lite snyggare—i år ska man satsa på karriär eller skola—tjäna lite mer, i år ska man vara en bättre människa och självklart, i år ska man hitta kärleken.

Förra nyårsafton tänkte jag att nästa år måste bli bättre, nästa år kan helt enkelt inte bli sämre. Jag hade under sommaren genomgått något som jag spenderat ett och ett halvt år för att komma över. Det var också knappt två månader sedan Cecilia dog. Jag hade under hösten varit inne i en grå intighet, levt i en vardag som var så tråkig att jag inte längre stod ut när det hände. Min värld gick från grå till svart på mindre än en minut. Jag stod på nyårsafton och var övertygad att nästa år måste bli bättre.

De första sex månaderna var inte mycket bättre. Visst var det bättre, men bara för att inget i mitt liv har någonsin varit så mörkt som slutet av 2008, men när jag tänker tillbaka på året så var januari, februari, mars, april, maj och juni sex månader av känslomässig berg-och-dalbana. En berg-och-dalbana som gillade att åka genom ångest-, avundsjuka-, självförakt- och självanklagelsetunnlar.

Sommaren gjorde all skillnad. Tre veckor med Ebba i Europa räddade mig från mig själv. Att återuppta kontakten med Ebba på det sätt som jag gjort nu i år har varit det bästa med 2009. Inte för att mina andra vänner har varit sämre på något sätt! Jag har flera nära vänner, alla har sin egna plats i mitt liv och jag älskar samtliga. Det är bara det att Ebba uppfyller en roll som ingen annan riktigt kan—för hon har känt mig sen jag var sex och mitt favoritband var “Bethels” (för att inte tala om att det jag avskydde mest var “shochi och Erik”). Under högstadiet och gymnasiet har vi inte haft så mycket kontakt som vi borde ha haft, vi sågs långt ifrån regelbundet och ibland kunde det gå månader utan att vi setts eller hörts av. Nu ses vi var och varannan vecka—hörs av oftare än så.

2009 är för mig vänskapens år. Jag har fördjupat min vänskap med mina närmaste vänner, Anna, Ariana, Jonas, återupptagit den med Ebba, Bella och Johanna, och fått nya vänner—främst Emelie och Nicole. Jag har upptäckt hur viktigt det är för mig att ha flera vänner i olika sociala cirklar. För man kan inte umgås med samma människor hela tiden och utvecklas som människa—jag kan i alla fall inte det.

Det är på grund av 2009 som jag faktiskt inte har några förväntningar på 2010. Visst var 2009 bättre än 2008, visst har jag utvecklats som människa. Däremot tror jag inte för en sekund att det hade något med nyårsafton eller det faktum att det var ett nytt år som gjorde skillnaden. Livet förändras om man själv gör någonting åt det, solen (och jordens cirkulation kring denna) har inget med saken att göra. Jag har inte förväntningar på 2010, jag har förväntningar på… framtiden.

Robsessed i Spunk Ransom

Posted 22:47 Nov 19, 2009.

Om man googlar får man upp 19 900 000 svar, söker man på YouTube är det 88700, Jimmy Fallon twittrar om honom, tjejer mejas ner när de står i kö för att kanske - kanske - få sig en sekundlång titt på honom. Edward Cullen, Spunk Ransom, RPatz, Rob, Patty—kärt barn har många namn. Och kärast av alla verkar vara Robert Pattinson. Tjejer skriker när de ser honom—och tankarna förs till Beatles som blev tvungna att sluta spela live för att instrumenten inte längre hördes över fansens skrik. Sjuåriga små flickor och 45åriga mammor går fram till honom och ber honom att bita dem. Han är en Barbie-docka (eller, tja, snarare en ny version av Ken då) och hans ansikte finns tryckt på trosor! Det enda som fattas är väl en Edward-dildo… (Rättelse 20/11: Det finns en Twilight-dildo, den glittrar och är iskall—för den där autentiska känslan.)

Jag trodde att jag i historieböcker läst om galna fundamentalister. Men ärligt tror jag inte att Jesus lärjungar var lika trogna som alla som är Robsessed är. För Jesus hade Judas, en av 12 (visst var de 12?), det är nästan 10%—jag tror inte att en på 5000 av Pattinsons fans skulle föråda honom. Än mindre för den lilla summa silver (eller var det guld?) som Judas fick. Jag skulle inte vara förvånad om man om 1000 år tror att västvärlden åren 2008-2014 (efter Breaking Dawn kan man väl hoppas att hysterin tar slut) hamnade i en bisarr religion—Twilight religionen. Där de mest dedicerade delade in sig i olika kategorier: Twi-moms, Twi-hards och Fan-pires, alla dessa hade sedan de två viktiga sub-kategorierna Team Edward eller Team Jacob. Tillsammans bildade de Twi-nation.

Huvudgudarna i denna religion skulle då vara Robert Pattinson, Taylor Lautner och Kirsten Stewart. Nej, jag skulle inte bli förvånad om det är så eftervärlden kommer att se på saken för i ärlighetens namn tror jag att samtliga egyptiska faraoner (som såg sig själva som gudar bland människor) skulle bli blåa i ansiktet av avundsjuka för den totala dyrkan som Robert Pattinson får av tusentals skrikande tjejer (och killar) varje dag. Ärligt talat så tycker jag att det är sjukt. Visst kan jag hålla med om att människan är både snygg och talangfull (även om jag nästan föredrar att lyssna på honom sjunga än spela Edward) men jag tycker ändå att jag har distans. Jag skulle för det första aldrig skrika bara för att jag såg honom (på film!)—och inte skulle jag stoppa ansiktet i paj efter paj i 30 sekunder—inför tusentals människor, inklusive Pattinson själv—för chansen att vinna bilen han körde i filmen!

Hela hysterin kring Twilight—men främst då stackars Pattinson—har gått för långt. När en person knappt längre kan arbeta, för att inte tala om lämna sitt hotellrum, på grund av hoper av skrikande tjejer, då har det gått för långt. Det är sorgligt, men mest av allt läskigt. För det är inte bara 14åriga småtjejer, det är 50åriga hemmafruar också. TwilightMOMS är ett av de största forumen och där är ingen under 25! Folk tittar på kriget i mellanöstern och undrar vad som hänt med mänskligheten. Jag tittar på Twilight-hysterin och “Robsession” och undrar—vad fan har hänt?!

Litet aska säger sanningen

Posted 00:52 Nov 14, 2009.

“It’s as if nothing ever happened. Sometimes I feel we’ve never even met.” - Federico García Lorca (Little Ashes)

Såg precis om Little Ashes (som faktiskt blev bättre andra gången, mycket på grund av undertexter) med Bella. Ovanstående citat klingade an inom mig—jag kunde förstå vart han kom ifrån. Genom filmens gång kunde jag se mig själv i Lorcas karaktär och speciellt i det citatet.

Lorca och Dalí hade under en (relativt) kort period en stark och innerlig vänskap som gränsade till kärlek—inte kärlek mellan vänner då, utan mer än så. Relationen var däremot dominerad och beroende av Dalís alla infall—Lorca hade inte så mycket att säga till om. Han följde med men bestämde aldrig vart den skulle gå. När han sedan blev lämnad ensam, inte direkt dumpad men förbisedd, bortglömd, eller kanske snarare kvarlämnad, sade han då detta citat.

Hur vet man när en relation är slut? För mig har relationer tagit slut “naturligt”. Klasser har splittrats och man går åt olika håll. Det blir ofta så att om man väljer olika vägar i livet att man automatiskt glider ifrån varandra. Det är ett långsamt och ömsesidigt glidande. Nu har jag däremot kommit i kontakt med ett nytt slut—nytt för mig i alla fall. Jag insåg nämligen när Lorca sade detta att jag förstod vad han menade. Att jag faktiskt känner lika dant, oftast så känns det som att min relation med en person aldrig funnits. Att det mer känns som något jag drömt eller läst om i en bok för länge sedan.

En djup sorg, en känsla av tomhet och saknad blommade upp i mig. Jag insåg att allt som brukade vara vår relation, att allt (bra) som jag förknippar med den inte finns längre—och har inte funnits där på ett bra tag. Inga spår finns kvar. Det är som om det aldrig hände. Min relation med den här personen är slut och på ett sätt tillintetgjord. Tanken gör mig gråtfärdig, ett viktigt kapitel av mitt liv avslutat. Ett kapitel jag inte velat släppa, men som jag inser nu kanske är lönlöst att fortsätta försöka skriva på.

Mer än en fågel i röd mantel

Posted 22:24 Nov 9, 2009.

Det är en fågel! Ett flygplan! Nej—det är en flygande man i tights!

Jag har på något vänster fastnat i en Superman-period. (Och på grund av en felstavning nu inser jag att om man tar bort u-et blir Superman sperman…hur man nu skall tolka det.) Blåa tights och hårgelé för hela slanten—det är vad jag vill ha. Jag skyller på Smallville—eller rättare sagt på Tom Wellings hethet. Jag kan inte sluta titta på människan—lite för vältränad och väldefinierad för att det någonsin skall bli nog. Nu har ju inte Welling tights på sig—han är lite för “cool” för det och dar istället på sig en svart rock. Väldigt Neo, men tja, lite snyggare. Bara lite.

För att tillfredsställa Superman-suget ser jag även på Lois & Clark: The New Adventures of Superman. För er som inte känner till den är det en TV-serie från mitten av 90-talet med Dean Cain och Teri Hatcher i rollerna som Clark och Lois. Han har tights. Inte nog med det—han har kalsongfyllning också! För tydligen fyller alla riktiga hjältar ut sina kallingar med gud vet vad för att se ut som uppblåsta Kendockor mellan benen. Ibland undrar jag om superhjältarna har ett modemagasin med regler: 1) Starka färger på tightsen, desto fulare färgkombinationer desto bättre—i vår skall de dessutom glänsa! 2) De riktiga männen har mantlar—glöm att de kan fastna på utstickande föremål, lätt fatta eld eller orsaka onödigt ramlande 3) Ingen har ju någonsin sett en man—glöm därför inte att stoppa upp kalsongerna (som självklart skall bäras utanpå resten av dräkten), vi rekommenderar den färdigstoppade som finns på hjältebutiken närmast dig!

Nu överdriver jag lite… Ändå, jag tycker inte att Supermans mest fantastiska kraft är att han kan flyga, springa snabbare än en avfyrad pistolkula eller röntga människor med en intensiv blick. Nej, hans mest fantastiska otroliga kraft är hur han lyckas få glasögon, kostym, slips och skor att försvinna samtidigt som han oljar håret och fixar nya skor—genom att snurra runt några varv väldigt snabbt! För att inte tala om hur han måste förpacka manteln, som tydligen finns gömd under skjortan utan att det ser knöligt ut. Superman—aka Clark Kent—är sannerligen ett mirakel.

Missförstå mig inte, jag älskar Superman. Eller Stålmannen som vi svenskar gillar att kalla honom. Jag gillar den komplexa karaktär som gömmer sig bakom en väldigt simpel fasad. För att inte tala om hans sexpack. Och visst, tightsen och det omöjliga ombytet är en del av charmen.

Edward kommer i byxorna

Posted 00:05 Nov 4, 2009.

Jag brukar inte posta länkar här—föredrar att skriva inlägg själv. Men jag har senaste timmarna suttit och letat bilder lite här och var på lite olika saker och hittade en “picspam” på LiveJournal som är för bra för att vara sann! Tjejen har alltså satt bilder till låten “Jizz In My Pants”—från Twilight! Hon har lyckats hitta över 20 orgasm-ansiktsuttryck på diverse människor (huvudsakligen Edward då—vilket gör det ännu bättre)—och satt rätt bild till rätt textrad. Inlägget går mer eller mindre ut på att alla kommer i byxorna—hela tiden. Humor på hög nivå!

Klicka här om ni vet vad som är bäst för er.

Karta till Banklabyrinten tack!

Posted 16:52 Nov 2, 2009.

Jag vet att banken bara vill mitt bästa. Jag vet att det bara är för att skydda mina pengar. Jag vet att de har allas bästa i åtanke. Men herre gud, varför gör de det så svårt för en stackars krake till människa att logga in på bankens internettjänst? Jag skulle till att betala en räkning för en tidning och har aldrig använt internettjänsten förut—jag fick alla komponenter först förra veckan. Där är för övrigt första irritationsmomentet. Inte är det så att man bara kan valsa in på baken och be om en internettjänst, nej nej. Fört måste man be om den, skriva på att man bett om den, få ett paket hem med en kortläsare, några dagar senare få ett avi att hämta ut på posten (ett litet kuvert innehållande ett inloggningskort) för att sedan få hem ytterligare ett brev med en PIN-kod till sagda inloggningskort. Suck.

När man sedan skall till att logga in måste man installera en drivrutin till kortläsaren och någon slags “BankID säkerhetsprogram”. Inte helt problemfritt. Installationen stannade på 86% hela tiden och jag gav till slut upp och gjorde den “manuella” installationen (de två programmen separat istället för i ett paket). När det äntligen var gjort skulle jag koppla kortläsaren via USB till datorn. Nej, det gick inte, datorn/Handelsbanken vägrade erkänna att den ens fanns! Hopp, får väl göra den utan sladd tänkte jag då.

Visst gick det, jag fick min räkning betald, mitt sparande gjort. Inte gick det snabbt, inte var det särskilt “enkelt och effektivt.” För först måste jag knappa in en kontrollkod, sen min PIN-kod för att då generera en svarskod. Detta skall sedan upprepas varje gång jag skall göra något. Det är så att man blir galen! Våra alltmer komplicerade skyddssystem kommer snart att skydda oss från oss själva! Tänk på alla stackars pensionärer som skall klara sig igenom denna labyrint av kontrollkoder och drivrutiner—nu förstår jag varför jag alltid ser Margaretha göra hennes och pappas bankärenden…

Gammalt stjärnstoft förblindar våra ögon

Posted 20:38 Oct 31, 2009.

Läste precis Ebbas blogg som fick mig att tänka—varför är vissa killar (eller män) alltid snygga—oavsett vad de gör med sitt utseende? Nu menar jag inte diffusa främlingar utan kändisar. För alla har vi väl någon eller några kändisar som vi helt enkelt tycker är Sex. Huruvida de mullar till sig för en roll eller skaffar bisarra frisyrer spelar ingen roll. De är Sex.

För mig (och Ebba) är en av dessa Jonathan Rhys Meyers. Mycket insiktsfullt skrev hon “det finns en psykologisk spärr efter Skruva den som Beckham som för alltid kommer göra honom het i våra ögon.” När jag ser honom ser jag vackra sensuella läppar, intensiva ögon och en überhet kropp. Tror jag. Ska jag tro Ebba, och det gör jag, så kanske det är så att det jag egentligen ser är en idé. In djupt ingrodd tanke som tänker på den heta irländska fotbollscoachen Joe,—som är romantisk och sårbar men ändå självständig och modig—oavsett vilken roll han spelar.

Enkelt sagt, det som händer oss som barn formar oss för resten av livet. Vissa övertygelser är så starka att oavsett om det vi ser är en personman skulle anse oattraktiv i vanliga fall blir världens hunk. Det som hände mig (och Ebba) var att vi såg Skriva den som Beckham när vi var 11—och blev kåta på Jonathan Rhys Meyers. Jag kan mycket väl tänka mig att det är en av flera anledningar till varför Brad Pitt fortfarande anses vara hunk. Hur många 30-åriga kvinnor såg honom inte som skitsnygg yngling i Thelma & Louise? De flesta kvinnor mellan 18 och 50 har levt (och växt upp) i en tid där Brad Pitt varit synonymt med “het man”—inte är det konstigt att man då fortsätter att förbise rynkor och grå hår, det man “ser” är fortfarande Hollywood-baben med ljusblå ögon, guldigt hår och ett vinnande leende. Attraktioner är ologiska, men bane mig—de kan pumpa upp blodet!

Drömprinsen får spansk brytning i sänghalmen

Posted 19:36 Oct 28, 2009.

De senaste 24 timmarna har jag sett Sömnlös i Seattle, The Proposal, Systrar i Jeans (ett och två) och Little Ashes. Samtliga handlar om kärlek. Systrar i Jeans måste jag säga är två sorgliga ursäkter till film—riktigt dåliga faktiskt. (Inte för att den första hindrade mig från att se den andra—nej nej.) Little Ashes var nog en av de mest bisarra filmer jag någonsin sett. Den handlade om konstnären Salvador Dalí och poeten Frederico García Lorcas förhållande i början av 1900-talet. Robert Pattinsons Dalí var…underlig. Filmens mest bestående intryck på mig var Pattinsons konstiga ansiktsuttryck (som i stunder faktiskt kom upp i klass med Depps Sparrow och Wonka)—och filmens sexscen.

Jag vet vad ni tänker: sexfixerade Signe, klart hon kommer ihåg sexscenen; men det är inte så. Ni skulle också ha kommit ihåg den. Grotesk i sin sorglighet och absurd i sin iscensättning—på något sätt fångade scenen hela filmen. I övrigt var den ganska tråkig—vilket kan ha någonting att göra med att jag uppfattade mindre än hälften av dialogen som framfördes med stark spansk brytning.

Den filmen som jag faktiskt tyckte mest om var The Proposal. Den förutsägbara amerikanska romantiska komedin med Sandra Bullock av alla människor. Varför? Jo, för att enkla skratt är grovt underskattade och för att jag är en hopplös romantiker som inte kan sluta klänga sig fast vid tanken att någon dag kanske det händer mig. All chick-lit och alla chick-flicks har “förstört” mig. För de har fått mig att tro på något som jag inte är säker på finns—men som jag är säker på att jag vill ha.

Nämligen den stora kärleken.

Därför fortsätter jag att se film efter film, läsa bok efter bok, där Hon alltid får Honom. För då kan man glömma att det inte händer på riktigt—eller i alla fall inte mig. Kanske borde jag se filmer som Little Ashes oftare och tvätta bort Disney-prinsen från min hjärna…

Till och med Lucifer blev orättvist dömd

Posted 21:16 Oct 20, 2009.

Jag har idag både bilvit anklagad för att vara elak och känt mig elak—vid två separata tillfällen. Jag blev anklagad för att vara elak när jag bad någon sköta sig själv när denne frågade mig varför jag var försenad. På påföljd av detta fick jag då en mindre utskällning där han undrade om jag inte gillade honom och varför jag var så otrevlig. Att han själv inte lät särskilt snäll när han undrade (ärligt—när han frågade fick jag mer undertonen “jag frågar för att kunna sätta dit dig som den slackern du är” och inte “jag undrar för att jag är nyfiken och bekymrad om varför du är sen och borta så ofta”) verkade han inte tänka på. Dessutom är det väl snarare elakare att börja skälla ut någon bara för att denne inte velat dela med sig av personliga fakta?

Elak kände jag mig däremot när jag totalignorerade en person på bussen. Jag såg henne kliva på och tog snabbt fram iPoden för att sysselsätta mig med Music Quiz 2, jag satt längst back och hon kom fram till mig. Jag såg hennes ben men tittade inte upp, varpå hon petade till mig med sin kasse. “Fan” tänkte jag och såg upp, “hej” sa jag—och tittade ner igen. Jag sa inget mer, spelade mitt spel och väntade på att hon skulle kliva av. Då kände jag mig riktigt elak. Inte ville jag prata med henne för det, jag hade inte mått mycket bättre eller känt mig mycket mindre elak för det. Jag har inget kvar att prata om med henne, det känns inte som att det finns något som inte sagts redan. Ändå tror jag att det bara är jag av oss två som tycker det—vilket gör mig elak. Inte att jag tycker det, snarare sättet jag beter mig på grund av det.

Från barnsben får vi lära oss att elakhet är dåligt och att man alltid ska vara snäll. En fin tanke, och en viktig tanke definitivt. Sen kommer det tillfällen i livet där det blir ett val mellan självbevarelsedrift och snällhet. Man kan inte vara snäll hela tiden! Visst är jag kanske elakare än andra, jag är inte moder Theresa, jag sprider inte kärlek, kramar och rosa teddybjörnar runt omkring mig. Istället sympatiserar jag med Lucifer som faktiskt är en missförstådd prick. Jag har en ganska stark självbevarelsedrift som gör att jag hellre är orättvis mot andra än mig—men om inte jag är snällast mot mig vem ska då vara det?

“One can always be kind to people about whom one cares nothing.”—Oscar Wilde